Revisionistiska argumentationslinjer

Svenska Evangeliska Alliansen står för den äktenskapssyn som under 2 000 år har dominerat den kristna kyrkan. Vi sammanfattar vår förståelse av skapelseberättelsens texter som att äktenskapet kännetecknas av:

  1. överlåtelse (1 Mos 2:24)
  2. trohet (1 Mos 2:24)
  3. komplementaritet (1 Mos 1:27–28; 2:18–24)
  4. (potentiell) fruktsamhet (1 Mos 1:28).

Innebörden av detta utvecklas i flera andra artiklar på Äktenskap.info – se särskilt Äktenskapsfrågan i samhället – varför bry sig? Den sammanfaller också i stort med Svenska kyrkans tidigare vigselordning, som bland annat innehåller följande ord: ”Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd, till människors hjälp och glädje, till inbördes stöd och fördjupad samhörighet i mörka och ljusa dagar [överlåtelse]. Att leva som äkta makar är att leva i förtroende och kärlek, att ha ansvar för varandra och hemmet [överlåtelse], att tillsammans ta emot och fostra sina barn [komplementaritet och fruktsamhet] och att troget stå vid varandras sida [trohet].”

Ett annat sätt att redogöra för skapelseberättelsens ord om äktenskapet är att lyfta fram följande sju punkter:

  • Mellan en man och en kvinna. Nyckelord: komplementaritet.
  • Mellan en man och en Nyckelord: exklusivitet.
  • Ett livslångt förbund. Nyckelord: överlåtelse.
  • Ett livslångt förbund. Nyckelord: trohet.
  • Med syfte att sätta barn till världen. Nyckelord: fruktsamhet.
  • Med syfte att ge barnen en god uppfostran. Nyckelord: kärlek, trohet och komplementaritet.
  • Med syfte att ge barnen en känslomässig, fysisk, social och ekonomisk trygghet. Nyckelord: kärlek, trohet, komplementaritet och kontakt med sitt biologiska arv.

Denna syn utmanas i dag av allt fler teologer och författare. På olika sätt försöker man argumentera för att Bibelns texter antingen har tolkats fel i det förflutna eller saknar relevans för vår tid. Även kristna med evangelikal grundsyn kan känna sig attraherade av dessa tankesätt, både för att de befriar oss från en potentiell konfliktyta med samhället och för att de gör det lättare att bejaka exempelvis samkönade äktenskap och samboskap i församlingens mitt.

För den som ännu inte har tagit ställning i dessa frågor, och som vill fatta ett så välgrundat beslut som möjligt, har vi här försökt att sammanställa några argumentationslinjer från den revisionistiska litteraturen. Syftet med detta är att visa på vilka argument och tankesätt som ligger till grund för den teologiska nyorienteringen. I och med detta tänker vi också att det blir lättare att ta ställning till om man vill följa med på den revisionistiska resan eller inte.

Våra argument mot de argument som presenteras nedan står i huvudsak att läsa i våra andra artiklar på Äktenskap.info.

 

Dan O Via i Homosexuality and the Bible: Two Views (2003)

Ett av de inlägg för en förändrad äktenskapssyn som starkast kom att påverka processen i det lutherska samfundet ELCA kommer från Dan O Via, som är professor emeritus i Nya testamentet vid Duke University Divinity School. I en dialog med Robert A J Gagnon – även han NT-professor, men med en klassisk syn på homosexualitet och samkönat sex – skriver han att han försöker ”artikulera ett teologiskt försvar för homosexuell utlevelse i jämbördiga, överlåtna och kärleksfulla relationer”. Via gör också tillägget att ”utan tvekan utgör inte sådana par någon imponerande stor del av befolkningen i vår tid, men det ger oss inte en moralisk grund för att lämna dem i sticket”.[1] Han talar alltså för en minoritet även inom hbtq-rörelsen.

Via gör klart att hans eget ställningstagande inte främst handlar om en omläsning av de aktuella bibeltexterna. Tvärtom skriver han att Gagnons ”anhopning av bibliska texter som förkastar homosexuella handlingar saknar relevans för min argumentation eftersom jag håller med om att Skriften inte ger något uttalat godkännande av samkönade samlag”. Han menar att ”det absoluta förbudet kan åsidosättas oavsett hur många gånger det upprepas, eftersom det finns goda skäl att åsidosätta det”. Som argument för detta anger han bland annat den johanneiske Jesus, som ”utlovar framtida insikter i evangeliet som inte har blivit givna i Skriften”.[2]

Vias argumentationslinje kan i övrigt beskrivas så här:

1) Tredje Mosebokens förbud mot homosexualitet grundar sig på synsättet att sådana handlingar gör en människa ”oren” snarare än till ”syndare”.

2) Bakgrunden till detta är dels homosexualiteten som avvikare från den gängse normen (= att man bara ska ha sex med någon av motsatt kön) och som ett svek mot israeliternas unika särart (de andra folken ägnade sig åt samkönat sex, Israel skulle inte göra detta). En annan viktig bakgrund är att samkönat sex är ett brott mot den patriarkala samhällsordningen – dels genom att den skymfar den manliga hedern, dels genom att den inte ger något upphov till (manlig) avkomma som kan beskydda landet militärt. Via menar att detta illustreras såväl av berättelsen om Sodom och Gomorra (1 Mos 18–19) som av berättelsen om leviten och hans bihustru (Dom 19).

3) I Nya testamentet upphävs renhetslagarna. Det faktum att Paulus ändå fördömer samkönat sex bygger på att renhetslagarna i vissa fall kan ha en etisk dimension.

4) För att lösa upp denna knut väljer Via att hänvisa till ”det större kanoniska budskapet om frälsning”.[3] Han resonerar kring tolkningsalternativen i anslutning till Paulus tal om malakoi och arsenokoitai i Första Korinthierbrevet 6:9 och Första Timotheosbrevet 1:10, men hans primära poäng tycks inte vara att ta ställning (han verkar snarast luta åt en mer traditionell tolkning) utan att visa på att ”mer än ett ställningstagande kan härledas från Skriften”[4]. Via använder bilden av kyrkan som att hon i synen på homosexualitet befinner sig i ”öknen”, men uppmanar henne samtidigt att ”inte gå tillbaka till Egypten” – hellre osäkerhet än förutsägbarhet i slaveri under lagen.[5]

5) Med detta som grund skissar Via på ett helt annat sätt att nalkas frågan. Han utgår från det faktum att den mänskliga existensen i Bibeln är kroppslig, och att denna kroppsliga existens definieras som sexuell. Detta gäller oavsett om vi är hetero- eller homosexuella, och eftersom Jesus har kommit för att ge oss liv och liv i överflöd (Joh 10:10) måste han unna även homosexuella att njuta av sin sexualitet på samma sätt som heterosexuella. Via ifrågasätter tanken på den biologiska komplementariteten som central för hur vi bör ha sex, eftersom alla människor är skapade av Gud och älskade av honom.

6) Slutligen hänvisar Via till Jesu ord om Hjälparen, som ska ”föra er in i hela sanningen” (Joh 16:13). Med utgångspunkt i denna och liknande bibelverser menar han att det är detta som sker när kyrkan öppnar upp för ”jämbördiga, kärleksfulla, trogna homosexuella relationer”[6]

I slutändan blir Dan O Vias argumentation därmed mer existentiell än teologisk. Han talar själv om det han gör som hermeneutik snarare än som exegetik. I centrum av hans tänkande står frågan om homosexualitet som något icke självvalt, och han sammanfattar sin kritik av Gagnons hållning med en ironisk formulering: ”Eftersom du hade otur nog att visa dig vara homosexuell, är det bara rimligt att även lägga på dig bördan av att inte låta dig förverkliga dig själv sexuellt.”[7]

För en kritisk genomgång av Dan O Vias argumentation, läs gärna följande recension av Albert Mohler på Sydstatsbaptisternas teologiska seminarium:

http://www.albertmohler.com/2004/10/04/homosexuality-and-the-bible-a-real-debate/

 

Jesper Svartvik i Bibeltolkningens bakgator (2006)

Jesper Svartvik är docent i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet. Stora delar av hans poäng blir tydlig redan genom bokens titel. Även det faktum att han i samma volym buntar ihop ”synen på judar, slavar och homosexuella i historia och nutid” gör något med läsaren – genom hela boken är släktskapet mellan dessa fenomenen om inte självskriven, så i alla fall antydd. Eller som han själv uttrycker det i inledningen: han vill ”bilda underlag för en … förhoppningsvis kreativ hermeneutisk reflexion om debatterna om antisemitism, rasism och homofobi”.[8]

Samma tonläge möter oss i huvudkapitlet om homosexualitet, i vars första stycke vi läser att ”i bästa fall har homosexuella bemötts med ringaktning; i värsta fall har de mördats”. Lite senare på samma sida står det: ”homofobi kvarstår som kanske den sista accepterade fördomen.”[9] Svartvik slår även fast att ”Förekomsten av bibeltexter om samkönade relationer står … i omvänd proportion till det intresse frågan om homosexualitet rönt bland bibelläsare.[10] Redan från början är tonläget alltså ganska uppskruvat.

Svartviks genomgång av bibeltexter börjar i berättelsen om Sodom och Gomorra, och han anger tre tänkbara huvudtolkningar av denna: att den handlar om homosexualitet, att den handlar om ogästvänlighet och att den handlar om sexuella övergrepp. Han förkastar alla kopplingar mellan berättelsen och ”det vi i dag kallar homosexualitet”[11], och lanserar samtidigt två av sina bärande teser, nämligen att texten återspeglar en gammal främreorientalisk syn på 1) gästfrihet och 2) på kvinnors värde i förhållande till män.

Nästa text som granskas är Tredje Mosebokens lagar. Här hävdar Svartvik att de förbud som Mose förmedlar återspeglar en gammaldags form av patriarkat, som bygger på att ”antikens människor ansåg att det bara fanns ett enda kön, nämligen det manliga. Varje individ kunde därför placeras på en skala eftersom varje människa ansågs som mer eller mindre manlig.”[12] Att vara mottagande part i en sexualakt sågs som mindre manligt, och bröt sålunda mot den samtida patriarkala hederskulturen. Av samma skäl hävdar Svartvik (felaktigt!) att rabbinerna inte betraktade lesbiska relationer som problematiska, eftersom dessa inte inbegriper någon otillbörlig penetration.

Svartvik ägnar ett långt avsnitt åt att reflektera kring Tredje Mosebokens texter. Framställningen är delvis svårtydd, eftersom han blandar exegetik med retoriska (och i många fall ledande) frågor – ofta utifrån vad texten inte säger, snarare än vad den faktiskt säger. Han problematiserar också det som står utifrån andra bibeltexter och fenomen, på ett sätt som är svårt för läsaren att värdera.

Förutom bibeltexterna citerar Svartvik också teologer, judiska rabbiner och företrädare för gayrörelsen, och även här är det svårt att avgöra tyngden i och den inbördes relationen mellan de olika rösterna. Bland annat hänvisar han till ”den framstående judiske exegeten Jacob Milgrom” som ska ha hävdat att verserna i Tredje Moseboken ”vänder sig enbart till judiska män i landet Israel” – och drar stora växlar på detta. Det innebär nämligen, skriver han, ”dels att ungefär hälften av alla homosexuella (dvs. alla homosexuella kvinnor) inte omfattas av budet, dels att mer än 99 procent av alla homosexuella män (dvs. alla icke-judiska homosexuella) inte heller inbegrips.”[13] Att detta är en både ovanlig och kontroversiell tolkning behöver knappast påtalas.

Efter sin utläggning av Moseböckernas texter går Svartvik in på begreppet ”naturligt” och ”onaturligt”. Han börjar med att avfärda Romarbrevet som källa i fråga om synen på homosexualitet, eftersom ”Pauli syfte i Rom 1:18–32 är inte att överräcka en sexualetisk parenes till de kristna i Rom utan att driva en kristologisk tes”.[14] Därefter likställer han Paulus uttryck ”mot naturen” i Romarbrevet 1 med samma uttryck i Första Korinthierbrevet 11, vilket gör att båda ställena kan relativiseras. Faktum är att han går så långt som till att hävda att Paulus i Romarbrevet skulle kunna parafraseras till att säga motsatsen av vad man traditionellt brukar hävda: ”lär oss inte redan naturen att vissa är genuint homosexuella?”[15] Vidare menar han att det ”naturliga” som Paulus är ute efter är att vårt sexualliv ska ”ge uttryck för och bekräfta samhällsordningen” med tillägget att ”Det kan inte nog understrykas hur viktigt det var att sexualakten var asymmetrisk … ett möte mellan en överordnad och en underordnad”.[16] Slutligen påpekar Svartvik att ”En kristen ska enligt Bergspredikan gå längre, göra mer, gå emot och stå emot det vanliga, sedvanliga, det naturliga”;[17] till skillnad från Paulus (som enligt Svartvik var för mycket barn av sin tid) ska vi alltså göra upp med det traditionella synsättet att samkönat sex är fel för att det är ”mot naturen”.

Slutligen går Svartvik in på orden malakoi och arsenokoitai. Han ifrågasätter att dessa skulle ha någon som helst betydelse för diskussionen om samkönat sex präglat av kärlek och trohet. Eller mer rakt på: ”etymologiska gissningslekar kan inte ligga till grund för en kristen sexualetik.”[18]

Den sammantagna känslan av Bibeltolkningens bakgator blir sålunda att man är en känslokall buffel om man över huvud taget ifrågasätter samkönat sex, när detta är ett uttryck för en genuin homosexuell läggning (ett tillstånd som Svartvik menar att bibeltexterna inte uttalar sig om), och att både Gamla och Nya testamentets texter i frågan återspeglar ett djupgående patriarkalt kvinnoförakt och en syn på manlig heder som borde vara fjärran från alla nutida kristna.

Som avslutning på kapitlet kommer en lång genomgång av den svenskkyrkliga debatten kring homosexualitet och äktenskap under 1900- och 2000-talet. Det är intressant läsning för alla som vill veta mer om vad som har sagts, vilka argument som har använts och vilka teologer som har varit tongivande. Perspektivet är över lag evolutionistiskt – det har ständigt blivit bättre, kärleksfullare och mindre fördomsfullt – men Svartvik väljer också att problematisera flera av de argument och förhållningssätt som han redogör för.

För en kritisk genomgång av Jesper Svartviks argumentation, lyssna gärna på detta föredrag av Stefan Gustavsson: http://www.theofil.nu/files/gustavsson/Stefan%20Gustavsson%20-%20Liberalteologins%20atervandsgrand.mp3

 

David P Gushee i Changing Our Mind (2015)

David P Gushee är en känd kristen etiker, som i slutet av sin karriär har svängt i synen på samkönat sex. I likhet med Dan O Via motsätter han sig alla former av sexuell promiskuitet, och han ser sex som något som hör hemma i ett monogamt äktenskap. Det nya är att han numera anser att ett äktenskap lika gärna kan bestå av två personer av samma kön som av två personer med olika kön.

I början av sin bok hänvisar Gushee till statistiken på PublicReligion.org, där bland annat följande står att läsa: ”The reasons Americans leave their childhood religion are varied, but a lack of belief in teaching of religion was the most commonly cited reason for disaffiliation. Among the reasons Americans identified as important motivations in leaving their childhood religion are: they stopped believing in the religion’s teachings (60%), their family was never that religious when they were growing up (32%), and their experience of negative religious teachings about or treatment of gay and lesbian people (29%).” (Den sista frågan är för katoliker så hög som 39%.)

Hans argument för en reviderad syn på äktenskapet är alltså till stora delar pragmatiskt: Både kyrkan och de berörda individerna kan uppfattas som förlorare vid en mer traditionell hållning. Det faktum att Gushees syster nyligen har kommit ut som homosexuell tycks också ha spelat in i sammanhanget.

I bokens första tredjedel tar Gushee upp ett antal negativa attityder och beteenden i relation till hbtq-människor, och i dessa kapitel finns det mycket som evangelikala kristna både kan och bör lyssna till. I slutet av kapitel 8 gör Gushee ett sympatiskt första ”stopp”, när han skriver: ”Om det är här du kliver av bussen, var snäll och gör det med en ny föresats att älska och tjäna hbtq-människor och att göra din familj, vänkrets och kyrka till en säker och kärleksfull plats för alla – och att motstå frestelsen i den enklare vägen av tystnad eller likgiltighet.”[19]

Därefter tar själva argumentationen vid. I likhet med många andra revisionister går Gushee igenom bibeltexterna i motsatt ordning mot vad de flesta evangelikala skulle föredra. Han börjar sålunda med Sodom och Gomorra (som han i första hand tolkar som en text om manlig heder) och går därefter över till texterna i Tredje Moseboken. Under resans gång gör han ett antal kontroversiella påståenden, såsom:

  • Ingenstans i Bibeln i övrigt görs en koppling mellan Sodom och homosexualitet (man kan på goda grunder hävda att både Hes 16:47–50 och Jud v 7 gör just detta).
  • Nästan ingen kristen citerar någonsin Tredje Moseboken i dag (men både helighetslagen och kärleksbudet finns ju där – och de citeras rätt ofta).
  • Lagarna i Tredje Moseboken 18 gällde bara israeliter (i v 24–25 står det faktiskt att hednafolken blev fördrivna från Kanaan just pga sin otukt – och det blir ju bara logiskt om förbudet mot otukt gäller även för hedningar).
  • Om man håller fast vid något av buden i Tredje Moseboken, inklusive straffsatserna i anslutning till dessa, måste man i praktiken hålla fast vid dem alla (så har kyrkan aldrig resonerat, och det finns principer för tolkning och tillämpning av buden som visar att denna slutsats är onödig).

Därefter går Gushee vidare till att hävda att arsenokoitai lika gärna kan betyda sådana saker som våldtäktsmän eller hallickar, även om han erkänner att dessa ord inte representerar ”majoriteten av alla exegeters rekonstruktioner just nu”[20]. I sin genomgång av Romarbrevet 1 driver han tesen att Paulus hade det dekadenta livet bland grekerna eller vid kejsarens hov i bakhuvudet, och han menar sålunda att texten inte har något att säga ”till ett hängivet, älskande lesbiskt par som har varit tillsammans i 20 år och sitter på tredje raden i kyrkan”.[21]

Gushee spelar vidare ut skapelseberättelsens texter mot Jesus, och verkar i detta sammanhang inte reflektera över att Jesus själv citerar Första Moseboken 2 när han talar om äktenskapet. Däremot inskärper Gushee Bibelns förbundstanke kopplad till äktenskapet – men han hävdar alltså att ett sådant förbund lika gärna kan ingås mellan två personer av samma kön som mellan en man och en kvinna.

Om Gushees argumentation ska bedömas som i första hand teologisk eller existentiell kan säkert diskuteras, men hans problematisering av de traditionella tolkningarna verkar ofta mer handla om att peka på mångfalden av alternativ än om en ärlig närkamp med evangelikala exegeter.

För en kritisk genomgång av David Gushees argumentation, läs gärna följande recension på Gospel Coalitions hemsida: https://www.thegospelcoalition.org/article/changing-our-mind

 

Matthew Vines i God and the Gay Christian (2014)

Matthew Vines presenterar sig själv som teologiskt konservativ. Redan från början distanserar han sig från mer ”progressiva” kyrkor, och han beskriver sin bibelsyn som ”hög”. Den tes han vill driva i sin bok är att ”kristna som står bakom Skriftens fulla auktoritet kan också stå bakom överlåtna, monogama samkönade relationer”[22].

Förutom sin egen erfarenhet av att komma ut som homosexuell utgår Vines från två bibliska principer. Den första är att man känner trädet genom dess frukt (se Matt 7:15–20) – och här menar han att frukten av kyrkans avståndstagande från samkönat sex har visat sig vara alltför dålig. Den andra är att det är orimligt att förvänta sig att alla homosexuella ska leva i celibat, eftersom det i detta avseende finns en grundläggande skillnad mellan hetero- och homosexuella individer: för de förra är celibatet något valfritt, medan det för de senare är något till stora delar påtvingat; det finns helt enkelt inga alternativ som enligt en klassisk tolkning av Skriften kan ses som acceptabla.

Vines resonerar också omkring synen på samkönat sex i antiken, och han pekar dels på de patriarkala mönster som präglade denna (och som även fick konsekvenser för synen på hur man bör ha sex), dels på det faktum att homosexualitet som läggning inte blev ett viktigt begrepp förrän på slutet av 1800-talet. Han talar om Bibelns höga syn på äktenskapet, på att det ”inte [är] bra för mannen att vara ensam” (1 Mos 2:18) och på att celibatet i Bibeln beskrivs som en gåva – inte som ett krav utifrån. Han slutsats blir att Gud inte kan vara emot goda samkönade äktenskap.

Därefter kommer en genomgång av de mest relevanta bibeltexterna – som vanligt i kronologisk ordning, men utan att fästa alltför stor vikt vid skapelseberättelsen. Grundresonemangen kan sammanfattas så här:

1) Skapelsetexterna betonar inte komplementariteten mellan könen.

2) Sodom och Gomorra är en berättelse om undanhållen gästfrihet och manlig heder.

3) Tredje Mosebokens lagar är i grunden genomsyrade av patriarkala föreställningar, och kan hursomhelst inte vara särskilt relevanta med tanke på att vi som kristna inte står under lagen.

4) Avsnittet om Romarbrevet 1 inleder Vines med orden att Paulus ord länge har ”förföljt” homosexuella.[23] Frågan för Vines blir därför om detta är en välgrundad upplevelse eller inte. Han svarar nej utifrån följande argument:

  • Paulus tycks knyta an till en uppfattning om samkönat sex som promiskuöst och som ett uttryck för okontrollerade sexuella begär.
  • Paulus tal om samkönat sex som ”onaturligt” syftar inte på mäns och kvinnors (olika) fysiska förutsättningar, utan på den patriarkala kulturens åsikt att det är onaturligt – och därmed vanhedrande – för en man att vara mottagande part i en sexualakt.

5) I fråga om orden malakoi och arsenokoitai ifrågasätter Vines att dessa skulle syfta på samkönade sexuella relationer över huvud taget. Men han garderar sig också i det att han skriver att ”även om Paulus hade menat att hans ord skulle fördöma båda parterna i manliga samkönade relationer, skulle kontexten som han gjorde detta uttalande i skilja sig väsentligt från dagens situation”. Med det senare menar han att ”samkönat sex under första århundradet uppfattades inte som ett uttryck för en exklusiv sexuell läggning”.[24]

Utifrån detta går Vines vidare till frågan om inte också samkönade par kan förverkliga Guds tanke med äktenskapet. Hans argument går kortfattat ut på följande:

  • I det nya förbundet är barnalstrande inte längre en central del av gudsfolkets identitet. Äktenskapet kännetecknas i första hand av en ömsesidig överlåtelse som återspeglar Guds kärlek – inte av förmågan att få barn.
  • Nya testamentets texter om äktenskapet återspeglar – i likhet med texterna riktade till slavar – en hierarkisk och patriarkal grundtanke som vi som nutida kristna har övergett.
  • Bibelns tal om att bli ”ett kött” handlar i första hand om en förbundsöverlåtelse, inte om den fysiska föreningen mellan individer av olika kön.
  • Mänsklighetens indelning i manligt och kvinnligt är ingen väsentlig del av Bibelns tal om människan som Guds avbild – även djuren är ju indelade i hanar och honor. Snarare ligger vår gudsavbildlighet i vår kallelse att härska över skapelsen, liksom i vår förmåga att skapa, att visa kärlek och att förlåta.
  • Även homo- och bisexuella kan leva i en förbundsöverlåtelse till varandra, och som kyrka måste vi sanktionera detta eftersom vi annars tvingar dem att leva ut sin sexualitet utanför ett förbund – vilket är ovärdigt en Guds avbild. ”Så det är inte kristna homosexuella som syndar mot Gud genom att gå in i monogama kärleksfulla relationer. Det är kyrkan som syndar mot dem genom att motsätta sig deras intima relationer.”[25]

För en kritisk genomgång av Matthew Vines argumentation, läs gärna denna respons från Sydstatsbaptisternas teologiska seminarium: http://www.sbts.edu/press/god-and-the-gay-christian-a-response-to-matthew-vines/

 

Några slutsatser

Självklart finns det fler tongivande revisionister, men ovanstående exempel är intressanta både för deras likheter och för deras olikheter med varandra. I viss mån kan det här också återspegla en utveckling i det revisionistiska lägret, där särskilt de båda senare (Gushee och Vines) utmärker sig genom att vilja hålla fast vid äktenskapet som platsen för sexuellt samliv – om än med en utvidgning av det traditionella äktenskapsbegreppet.

Ett gemensamt drag hos alla fyra författarna är att de tar lätt på skapelseberättelsen som normerande text. Ur ett evangelikalt perspektiv är detta samtidigt djupt problematiskt, eftersom det är just dessa texter som Jesus och Paulus går tillbaka till när de ska undervisa om äktenskapet.

Ytterligare ett gemensamt drag är att de i både Gamla och Nya testamentets läser in starka drag av patriarkal hederskultur. Även detta kan problematiseras, om än i varierande grad (Tredje Moseboken är sannolikt mer färgad av detta än Romarbrevet). Men mest problematisk är ändå deras hållning utifrån att de texter som ur ett helbibliskt perspektiv torde vara mest centrala för en kristen äktenskapssyn också är de mest egalitära:

  • Första Moseboken 1–2 betonar att både mannen och kvinnan är skapade till Guds avbild, att de i full jämlikhet har samma ursprung och att de i äktenskapet därför blir ett kött.
  • Matteus 19 betonar att äktenskapet är ett livslångt förbund, som ger den svagare parten ett skydd som inte självklart efterfrågas av den som (särskilt i en patriarkal kultur) är starkast. Detta åskådliggörs inte minst i lärjungarnas egen reaktion: ”Om det är så med mannens ställning till hustrun, då är det ingen fördel med att gifta sig” (Matt 19:10).
  • Första Korinthierbrevet förser oss med en för sin tid unik deklaration av mannens och kvinnans jämlikhet när Paulus skriver: ”Mannen skall ge sin hustru vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun” (1 Kor 7:3–4).

Till detta kan läggas att priset för revisionisternas omläsningar i flera fall kan visa sig högre än de själva förstår. När Matthew Vines skriver att indelningen av mänskligheten i manligt och kvinnligt inte är någon väsentlig del av skapelseberättelsen lämnar han till exempel fältet fritt för queerrörelsen – något som han knappast hade som ursprunglig intention. Och när han och övriga revisionister beskriver både Gamla och Nya testamentet som hopplöst präglade av en patriarkal hederskultur gör det ju något även med vår förväntan på bibelordet som helhet. Kan vi över huvud taget lita på en sådan Bibel?

I varierande grad finns det också hos revisionisterna en selektiv exegetik, som dels yttrar sig i att viktiga perspektiv undanhålls, dels i att centrala bibeltexter marginaliseras. För den som är insatt i frågorna blir detta frustrerande, samtidigt som en mindre kunnig läsare kanske inte ens märker det – till exempel när han eller hon läser Matthew Vines. Mest påtagligt blir detta vid en läsning av Jesper Svartvik, som förutom det manipulativa drag som han delar med Vines kännetecknas av en svårtolkad mix av högt och lågt, välrenommerat och perifert.

I slutändan kvarstår därmed också den generella iakttagelsen att det knappast är exegetiken som är revisionisternas bästa gren. I stället har de en förkärlek för att göra teologi av sina egna erfarenheter, samt av sin definition av vad som kan betraktas som kärleksfullt och barmhärtigt. En lovvärd målsättning förstås, om man tar den för sig själv – men problematiskt när det sker till priset av vad Gud själv har sagt i sitt Ord.

Svenska Evangeliska Alliansen

 

[1] Homosexuality and the Bible: Two Views, s 25.

[2] Ibid, s 94. Via hänvisar bland annat till Johannes 16:13.

[3] Ibid, 11.

[4] Ibid, 28.

[5] Ibid, 28–29.

[6] Ibid, 39.

[7] Ibid, 98.

[8] Jesper Svartvik, Bibeltolkningens bakgator: Synen på judar, slavar och homosexuella i historia och nutid, s 14.

[9] Ibid, 275. Det senare är vår översättning av ett citat av Byrne Fones.

[10] Ibid, 276.

[11] Ibid, 283.

[12] Ibid, 284.

[13] Ibid, 287.

[14] Ibid, 292.

[15] Ibid, 293.

[16] Ibid, 293.

[17] Ibid, 295.

[18] Ibid, 301.

[19] David P Gushee, Changing Our Mind, s 47.

[20] Ibid, 79.

[21] Ibid, 90.

[22] Matthew Vines, God and the Gay Christian, s 3.

[23] Ibid, 95.

[24] Ibid, 126.

[25] Ibid, 162.