Äktenskapsfrågan i kyrkan – varför bry sig?

Som vi försökte visa i artikeln Äktenskapsfrågan i samhället – varför bry sig? är det djupt missvisande att beskriva den klassiska synen på äktenskapet som något ”kristet särintresse”. Äktenskapet är en grundläggande samhällsinstitution, som i så gott som alla kända kulturer och religioner har tillmätts en central ställning. Den motiveras utifrån sådant som komplementariteten mellan manligt och kvinnligt, förmågan att säkra släktets fortbestånd och de naturliga förutsättningar som det traditionella äktenskapet bistår med i fråga om barnens uppfostran, hälsa och sociala och ekonomiska trygghet. Till detta kan läggas ett betydande antal juridiska aspekter – till exempel de som har med ägodelar, arv, vårdnad och underhåll av barn etc – som alla är enklare att hantera där det monogama heterosexuella äktenskapet praktiseras.

Det är ingen tvekan om att ovanstående punkter är lätta att stämma in i för majoriteten av världens kristna. Men det gör dem alltså inte till led i en specifikt ”kristen” argumentation. Med teologiskt språk skulle man i stället kunna säga att äktenskapet hör till skapelseplanets domäner. Det är en institution som vi har gemensam med människor oavsett religiös tro. Vår kallelse att värna det klassiska äktenskapet kan av detta skäl beskrivas som en konsekvens av vårt kristna skapelseuppdrag (vissa skulle säga: vårt samhällsansvar) snarare än vårt missionsuppdrag.

I Bibelns början – och slut

Detta betyder dock inte att vi som kristna inte skulle ha något mer än andra att säga om äktenskapet. Tvärtom – det finns ett rikt material i Guds ord att ösa ur. Till att börja med kan vi konstatera att Bibeln både börjar och slutar med att tala om denna institution.

I Bibelns första kapitel talas det om hur ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27). I versen därpå kopplas den sexuella föreningen mellan mannen och kvinnan samman med vår kallelse att föra släktet vidare. ”Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden’” (1 Mos 1:28).

I nästa kapitel kommer vad som brukar kallas för äktenskapets instiftelseord. ”Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett” (1 Mos 2:24). Det är dessa ord som Jesus och apostlarna anknyter till när de ska undervisa om äktenskapets innehåll och ramar.

Även i Bibelns sista bok dyker äktenskapet upp; där som en bild för den slutgiltiga föreningen mellan Kristus och församlingen. Den stora himmelska skaran proklamerar: ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar” (Upp 19:6–8).

En bild för Gud och hans folk

I Uppenbarelsebokstexten är det tydligt att äktenskapet omtalas i överförd bemärkelse. Det är relationen mellan Kristus och församlingen som står i fokus. Och detta är en bild som är återkommande i hela Bibeln. Ett välkänt exempel på detta är profeten Hoseas ord, där Herren säger till sitt folk Israel: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren” (Hos 2:19–20). Även Höga visan har under hela kyrkans historia brukat tolkas som en allegori, där brudgummen ses som en bild för Kristus och bruden ses som en bild för församlingen.

I Nya testamentet bevaras detta bildspråk, och får sitt mest konkreta uttryck i beskrivningen av kyrkan som Kristi brud (se 2 Kor 11:2 m fl) och av äktenskapet som en återglans av föreningen mellan Herren och hans folk. Med aposteln Paulus ord:

Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet. Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara. På samma sätt är också mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen har någonsin avskytt sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den så som Kristus gör med kyrkan – vi är ju delarna som bildar hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan. Men dessutom skall var och en av er älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa respekt för sin man. (Ef 5:25–33)

Äktenskapet som ett förbund

Vad är det egentligen som döljer sig bakom den ”hemlighet” som Paulus talar om? Om detta går meningarna isär. I flera kyrkliga traditioner finns en rik så kallad brudmystik kopplad till dessa texter, men för andra upplevs detta tema som något ganska främmande. Något som majoriteten av världens kristna är överens om är dock att äktenskapet enligt Bibeln är ett förbund och att det som sådant är tänkt att återspegla den trohet som utmärker Herren själv i hans relation till sitt förbundsfolk.

Denna tanke lanseras redan i äktenskapets instiftelseord. Det hebreiska ord som används för att ”hålla sig till” – i detta sammanhang ett uttryck för mannens trohet och överlåtelse till sin hustru – används på andra ställen i Skriften som ett uttryck för Guds trohet mot sitt utvalda folk (se 5 Mos 10:20; 31:8 m fl). Äktenskapets instiftelseord kan därmed beskrivas som en förbundsformel: när ett äktenskap ingås ska det ske som ett juridiskt bindande förbund. Till äktenskapets välsignelser hör därmed också att det ger det beskydd som enligt Bibeln är förknippat med ett förbund.

I Nya testamentet uttrycks detta genom ett erkännande av äktenskapet som en angelägenhet inte bara mellan mannen och kvinnan och deras respektive släkt, utan också mellan människa och Gud. Som Jesus själv uttrycker det i ett av sina samtal med fariseerna: ”’Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?’ Och han fortsatte: ’Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt’” (Matt 19:4–6).

Att bli ett

Den djupa föreningen mellan mannen och kvinnan beskrivs i Bibeln som att bli ”ett”. I första hand manifesteras detta genom att de har sex med varandra, men för att ge uttrycket rättvisa behöver vi vara tydliga med att de i samlaget inte bara förenas fysiskt med sina kroppar, utan också med sina inre människor. Nya testamentet talar om en människa som ande, själ och kropp (se 1 Thess 5:23), och alla dessa dimensioner av den mänskliga varelsen är involverade i sexakten.

Man kan också tala om den sexuella föreningen som något som berör fyra plan i de inblandade individernas liv:

  • Det fysiska/kroppsliga planet
  • Det psykiska/själsliga planet
  • Det andliga/existentiella planet[1]
  • Det sociala/relationella planet

Denna ”allsidiga förening” kommer fram också i Paulus ord till församlingen i Korinth, där han skriver: ”Vet ni inte att den som förenar sig med en sköka blir till en enda kropp med henne? Det heter ju: De två skall bli ett. Men den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom. Håll er borta från otukten. All annan synd som en människa begår lämnar kroppen utanför, men den otuktige syndar mot sin egen kropp. Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp” (1 Kor 6:16–20).

I samlaget förenas vi med våra kroppar, skriver Paulus. Men han gör också klart att det finns en parallell mellan att förenas sexuellt och att förenas med Gud. Därmed kan vi konstatera att sex även är en andlig fråga. Det vi gör med våra kroppar får helt enkelt konsekvenser för vår inre människa. Och inte minst viktigt: Det får konsekvenser för vår relation till Gud. Otukten är allvarlig framför allt för att den ligger i strid med Guds förbundstanke; därmed kan den också orsaka skador på vår gudsrelation.

Eller som profeten Malaki uttrycker det hela: ”Herren har varit vittne mellan dig och din ungdoms hustru. Du har handlat trolöst mot henne, fastän hon är din maka, din hustru som du ingått förbund med. Har inte han gjort dem till ett? Det som är kvar av ande tillhör honom. Och varför ett? Han söker avkomma som hör Gud till. Så tag vård om er ande och handla inte trolöst mot er ungdoms hustru. Jag hatar skilsmässa, säger Herren, Israels Gud, och att man höljer sig i våld som i en klädnad, säger Herren Sebaot. Så tag vård om er ande och handla inte trolöst” (Mal 2:14–16, Folkbibeln).

På många sätt ligger dessa beskrivningar av olikkönat sex nära den definition av äktenskapet som juristerna Sherif Girgis, Ryan Anderson och Robert George använder i boken What is Marriage? (se föregående artikel). I denna talar de nämligen om att äktenskapet innebär att parterna förenas både med sin vilja (genom samtycke) och med sina kroppar (genom den olikkönade sexuella föreningen). Och ur bibliskt perspektiv är det alltså just detta som sker när mannen och kvinnan blir ett, samtidigt som vi som kristna kan fördjupa detta perspektiv ytterligare ett varv genom att begagna oss av uppdelningen ande–själ–kropp.

Likt Girgis, Anderson och George kan vi därtill peka på att både den biologiska och den psykologiska komplementariteten är med och bidrar till det traditionella äktenskapets unicitet. Det faktum att äktenskapet mellan en man och en kvinna i sin struktur pekar på det önskvärda i en exklusiv och långsiktig överlåtelse är också med och understryker Bibelns tal om äktenskapet som ett förbund.[2]

Sakramental enhet

Ur ett evangeliskt kristet perspektiv skulle man kanske kunna sätta punkt där. I alla fall så länge ambitionen sträcker sig till att ringa in huvuddragen i ett bibliskt perspektiv på äktenskapet. Men ovanstående punkter är också med och banar väg för den sakramentala syn på äktenskapet som råder inom både katolsk och ortodox tradition.

I Katolska kyrkans remissvar på den statliga utredningen om införandet av en könsneutral äktenskapslag kan vi läsa: ”Enligt den katolska tron är äktenskapet mellan döpta personer ett sakrament. Den beståndsdel som konstituerar äktenskapet är det ömsesidiga och fullständiga samtycket mellan brud och brudgum till att ingå äktenskap. Det är alltså makarna själva som ger varandra äktenskapets sakrament när de i vigselakten ger uttryck för sitt samtycke. Prästen eller diakonen som assisterar vid vigseln tar emot brudparets samtycke i Kyrkans namn och ger Kyrkans välsignelse.

Att äktenskapet är ett sakrament innebär att det är ett verksamt tecken på det oupplösliga kärleksförbund som finns mellan Kristus och Kyrkan. Äktenskapets sakrament betecknar och förmedlar Kristi nåd till makarna. Denna särskilda nådegåva är avsedd att fullkomna makarnas kärlek och att stärka deras oupplösliga enhet. Genom sakramentet blir makarna indragna i och gör närvarande den absoluta och oförstörbara kärlek med vilken Gud älskar människan. Genom sin äktenskapliga kärlek kan makarna också samarbeta med Guds kärlek för att frambringa och vårda nytt mänskligt liv. Äktenskapets oupplöslighet, enhet och fruktsamhet får på detta sätt genom sakramentet en ny och djupare innebörd.”[3]

Erfarenhetsbaserade argument

Till allt detta kan man också lägga ett antal erfarenhetsbaserade argument, som på olika sätt kan sägas indikera styrkan i den bibliska äktenskapssynen.

Ett sådant är den utbredda identitetsförvirring och psykiska ohälsa som tycks vara följden av det sociala experiment som pågår i Sverige, och som kan beskrivas som ett angrepp just på den traditionella synen på äktenskap, familj, sexualitet och sexuell läggning.[4] När människan vänder Gud och hans ordningar ryggen, banar det väg för ett samhälle som får sina egna invånare att må dåligt. Som Paulus uttrycker det i en berömd bibeltext: ”Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. … Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse” (Rom 1:20–21, 24–27).

En intressant iakttagelse i anslutning till detta är också att homosexuella par tycks ha betydligt svårare än heterosexuella par att leva i långsiktigt exklusiva relationer. Faktum är att man i många fall inte ens ser sexuell trohet som något eftersträvansvärt. Girgis, Anderson & George hänvisar i What Is Marriage? till en amerikansk forskningsrapport som undersökte homosexuella par av vilka ”mer än 60 procent hade inlett sin relation med en förväntan om sexuell exklusivitet, men inte ett enda par förblev sexuellt exklusiva längre än fem år. [Forskarna] McWhirter och Mattison drog slutsatsen att det i slutändan var så att ’förväntan om sexuell aktivitet utanför relationen var regel för manliga par och undantag för heterosexuella’.”[5]

Teologen Robert Gagnon hänvisar till ett antal liknande undersökningar från USA, Australien och Holland – och alla visar på samma resultat. Till exempel skriver han: ”En av de största undersökningarna fram till i dag av sexualvanorna hos homosexuella män (nära 5 000) var Multicenter AIDS Cohort Study som publicerades 1987. Den fann att ’en betydande majoritet av dessa män … (69% till 83%) uppgav sig ha femtio eller fler sexpartners under sin livstid’. I kontrast till detta visade den ovan citerade studien NHSLS att åtminstone 83,4% av mestadels heterosexuella män hade haft färre än tjugofem sexpartners sedan arton års ålder, att nära hälften hade fyra eller färre och att nära en fjärdedel hade en eller ingen.”[6] Och vidare: ”Även i kontexten av en relation uppvisar homosexuella män sällan serie-monogami, och ännu mindre livslång monogami. En holländsk studie av etthundrafemtio homosexuella pars sexualvanor som publicerades 1994 rapporterade att varje partner i snitt hade sju andra sexpartners bara under året som föregick studien. Nära två tredjedelar (62%) av dessa ’varandra närstående’ gays var icke-monogama i samma ettårsperiod. Antalet externa partners under relationens första år var i snitt 2,5; vid relationens sjätte år hade antalet ökat till elva.”[7]

Att det finns undantag från det som dessa och liknande undersökningar visar är en självklarhet. Men frågan är ändå om det inte kan sägas stå för något av ett nedbrutet skydd i själva den samkönade relationen. Att det helt enkelt saknas någon väsentlig komponent i denna – inte bara biologiskt och psykologiskt, utan också andligt. Girgis, Anderson & George citerar faktiskt en studie även från Sverige och Norge, enligt vilken ”skilsmässorisken är större i samkönade partnerskap är i olikkönade äktenskap och … föreningar av lesbiska är avsevärt mindre stabila, eller mer dynamiska, än föreningar av gay män”.[8]

Vilka slutsatser vi än drar av detta tycks det inte vara något undantag från normen att Jonas Gardell och Mark Levengood (vårt eget lands kanske mest kända homosexuella par) visserligen har lovat varandra ekonomisk trohet – men inte sexuell trohet.

Några slutsatser

Innan vi avslutar vill vi formulera ett antal slutsatser av det som vi här har presenterat.

För det första: Äktenskapet är inte bara en lärjungaskapsfråga. Om så hade varit fallet, hade det inte varit rimligt att föra fram en traditionell äktenskapssyn i samhället i stort. I stället är det en del av skapelseordningen, och att värna det monogama heterosexuella äktenskapet kan ses som ett konkret uttryck för kyrkans samhällsansvar.

För det andra: Äktenskapet är också en lärjungaskapsfråga. Det är ett återkommande tema i både Gamla och Nya testamentet, och det ges en unik – vissa skulle säga sakramental – innebörd genom dess återglans av Kristi relation till sin församling.

För det tredje: En kristen äktenskapssyn handlar om mer än kärlek och trohet. I hög grad handlar det också om sådant som komplementaritet och reproduktion – samt om att skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för den allmänna folkhälsan.[9] För att göra Bibelns äktenskapsvision rättvisa behöver vi alltså bredda vårt sätt att tala om äktenskapet även i våra kyrkor.

För det fjärde: Äktenskapet är inte någon perifer fråga. Den berör hela vårt samhälles fortbestånd. Som kristna kan vi sörja över det pris som det har att i vår egen tid stå upp för frågor som har med äktenskap, familj, sexualitet och sexuell identitet att göra. Men fördenskull kan vi inte tiga – vare sig för vårt samhälles eller för våra kyrkors andliga hälsas skull.

För det femte: Den kamp som i dag råder kring dessa frågor kan ses också som ett uttryck för deras andliga laddning. Om äktenskapet, som Svenska kyrkans handbok uttrycker det, är ”ett heligt förbund förordnat och välsignat av Gud” kan det helt enkelt inte komma som en överraskning att den Onde på olika sätt försöker bekämpa denna institution.[10] Som också Paulus uttrycker det hela: ”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna” (Ef 6:12).

Svenska Evangeliska Alliansen

 

[1] Detta ska inte bara tolkas i andlig/religiös mening. För många människor tenderar äktenskap och fortplantning att väcka frågor som har med att föra livet och sina egna gener vidare – och därmed också med meningen med våra liv som helhet. Inte minst gäller förstås detta i äktenskap som inte ger upphov till barn.

[2] Se vidare del ett av denna artikel.

[3] Yttrande från trossamfundet Romersk-katolska kyrkan över Äktenskaps- och partnerskapsutredningens betänkande (SOU 2007:17), s 5.

[4] För en fortsatt utläggning av detta, se Olof Edsingers bok När minoriteten tar majoriteten som gisslan: Om identitet och sexualitet i queerteoriernas tidevarv (Svenska Evangeliska Alliansen 2015).

[5] Sherif Girgis, Ryan Anderson & Robert George, What Is Marriage? Man and Woman: A Defense (Encounter Books 2012), s 71. (Vår översättning.)

[6] Robert A. J. Gagnon, The Bible and Homosexual Practice: Texts and Hermeneutics (Abingdon Press 2001), s 454–455. (Vår översättning.)

[7] Ibid, s 456. (Vår översättning.)

[8] Scott James, ”Many Successful Gay Marriages Share an Open Secret” i New York Times 100128. Citerat efter Girgis, Anderson & George, s 72. Att lesbiska relationer spricker oftare än gay dito kan ha att göra med den förväntan på ”otrohet” som tycks vara mer utbredd bland homosexuella män än homosexuella kvinnor. Jfr än en gång Girgis, Anderson & George: ”Enligt en studie varar sexuellt ’öppna’ [samkönade] relationer längre. Enligt en annan ’fann man inga skillnader mellan [gay]par som var sexuellt monogama och icke-monogama i fråga om tillfredsställelse med relationen och enighet i relationen’. I kontrast till detta förväntar sig 99 procent av olikkönade par – det vill säga: kräver av varandra och tillmötesgår själva – sexuell exklusivitet i sina äktenskap, och brott mot detta är ’den viktigaste orsaken till skilsmässa över 160 kulturer och är en av de vanligaste orsakerna till att par söker äktenskapsterapi’” (s 71). (Vår översättning.)

[9] I regeringens framtidskommissions rapport Framtida utmaningar för sammanhållning och rättvisa (Ds 2013:3) konstateras den stora vikten av väl fungerande relationer för barns hälsa och välmående. Till exempel står det: ”Nära relationer har stor betydelse för välbefinnandet – ja, till och med för den fysiska hälsan och överlevnaden. Social isolering är ungefär lika farligt för hälsan som välkända riskfaktorer som rökning och alkoholmissbruk, och farligare än exempelvis fetma och stillasittande, enligt en aktuell metastudie” (s 135). Svenska barn sticker tyvärr ut negativt när det gäller just detta: ”Vid internationella jämförelser ligger svenska barn i toppen när det gäller faktorer som socioekonomiska förutsättningar och tillgång till hälsovård, men när det gäller självupplevd hälsa och relationer till föräldrar och kamrater har svenska barn det sämre än i många andra länder” (s 147).

[10] Detta understryks även av det faktum att man som präst i dagens Svenska kyrka riskerar att inte få någon ny anställning om man har ”fel” åsikt i fråga om samkönade vigslar. Äktenskapsfrågan är alltså inte mer ”perifer” än att ens personliga ställningstagande kan medföra att man riskerar både sin ekonomiska och sin sociala trygghet på grund av den!