Celibat

Tillsammans med Danmark är Sverige det land som har den högsta andelen ensamhushåll i världen. Statistiken talar om att nästan hälften av alla svenska hushåll består av en person, vilket i praktiken innebär att ungefär var tredje vuxen bor själv. Många som bor ensamma gör det i en längtan efter att snart få dela liv och hushåll med någon annan. Dessa behöver få känna att kyrkan ser deras situation och fungerar som ett stöd i denna. Men det borde också vara högprioriterat för Sveriges kristenhet att bekräfta legitimiteten i det som är det här kapitlets tema: celibatet. Tyvärr är det långt ifrån självklart att så är fallet.

Celibatet skulle utifrån en kristen förståelse kunna beskrivas som ett bejakat singelskap. Det är en önskan eller en kallelse att leva utan såväl tillfälliga som långvariga sexuella relationer, och att därmed också leva utan det familjeliv som kan bli frukten av ett äktenskap. Den av Bibelns författare som talar mest om denna kallelse är Paulus, som i sin undervisning i Första Korinthierbrevet använder stort utrymme för att beskriva celibatets förtjänster:

Helst skulle jag vilja att alla människor var som jag. Men var och en har sin gåva från Gud, den ene på ett sätt, den andre på ett annat. Till de ogifta och till änkorna säger jag: det är bäst för dem om de förblir som jag. Men kan de inte leva avhållsamt ska de gifta sig, för det är bättre att gifta sig än att brinna av begär. […] Den ogifte tänker på det som hör till Herren, hur han ska glädja Herren. Den gifte tänker på det som hör till världen, hur han ska glädja sin hustru, och så blir han splittrad. Den ogifta kvinnan och jungfrun tänker på det som hör till Herren, att vara helig till både kropp och själ. Den gifta kvinnan tänker på det som hör till världen, hur hon ska glädja sin man. Detta säger jag för ert eget bästa, inte för att lägga band på er utan för att ni ska kunna leva anständigt för Herren utan att slitas hit och dit. […] En hustru är bunden så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri att gifta om sig med vem hon vill, bara det sker i Herren. Men lyckligare är hon om hon förblir som hon är. (1 Kor 7:7-9, 32b-35, 39-40a)

Av sammanhanget är det tydligt att apostelns främsta angelägenhet är att missionsuppdraget ska kunna utföras så effektivt som möjligt. Och alla vi som har bildat familj kan konstatera att han har rätt i sin poäng: med äktenskap och barn uppstår nya lojaliteter i våra liv – lojaliteter som direkt påverkar vår möjlighet att lägga tid på missionsuppdraget. Värt att notera är att Paulus inte ifrågasätter dessa lojaliteter. Som gifta måste vi helt enkelt prioritera våra familjemedlemmar! Men å andra sidan är det just därför som han förordar celibatet. Eftersom tiden är kort, tycks han vilja säga, borde det för många av oss vara viktigare att missionera än att ”stadga oss” med fru/man och barn. (Det ena måste förstås inte utesluta det andra – även som gifta kan vi ju missionera – men vi påverkas dels av hur mycket tid vi har till vårt förfogande, dels vilket ansvar vi har för våra nära och kära.)

I sin undervisning om detta bygger Paulus på värderingar som kan härledas tillbaka till Jesus själv. I slutet av en lång undervisning om äktenskap och skilsmässa säger Herren: ”Alla kan inte ta emot det här ordet, utan bara de som har fått den gåvan: Det finns de som inte kan gifta sig för att de är födda sådana, och de som inte kan det för att människor har gjort dem sådana. Och det finns andra som väljer att inte gifta sig för himmelrikets skull. Den som kan förstå detta bör ta det till sig” (Matt 19:11-12).

I dessa verser identifierar Jesus tre olika grupper, som alla har det gemensamt att de behöver leva i celibat:

1) De som är födda sådana.

2) De som har blivit gjorda sådana.

3) De som för himmelrikets skull inte gifter sig.

Kategori 1 kan med stor sannolikhet handla om flera olika grupper. Det kan handla om dem som inte känner sig attraherade av andra och/eller saknar en längtan efter familj och barn. Men det kan också handla om individer med medfödda sexuella defekter eller om homosexuella som på grund av sin sexuella orientering inte har någon möjlighet att ingå ett (heterosexuellt) äktenskap.

Kategori 2 kan rimligen ses som en omskrivning för kastrater eller eunucker – en grupp som inte är särskilt vanlig i Västvärlden i dag, men som var en grupp att räkna med i det gamla romarriket.

Kategori 3, slutligen, handlar om det som Paulus talar om i Första Korinthierbrevet: människor som med hänvisning till sin missionskallelse väljer att avstå från äktenskap och barn ”för himmelrikets skull”.

Det medvetna valet att leva i celibat kan vara ett vittnesbörd även på andra sätt. I stora delar av världen har detta med barn och familj i praktiken kommit att knytas till vårt värde som människor. Vi lever för vår partner och/eller våra barn, och i vissa fall också genom vår partner och/eller våra barn – till exempel på så sätt att de förväntas förverkliga de drömmar som vi själva inte lyckades uppnå på den tid då vi själva var unga.

Celibatet, däremot, är ett ifrågasättande av detta slags värderingar. Det reser sig trotsigt mot en kultur som knyter sitt värde och sätter sitt hopp till sina egna avkomlingar, för att i stället förkunna att vi har vårt värde och vårt hopp knutet till vårt medborgarskap i Guds rike (jfr Luk 11:27-28). Dessutom utmanar det den tanke som dessvärre har smugit sig in även i flera kristna sammanhang och som säger att det bara är i relation till en annan människa som vi kan vara hela i vår identitet. Äktenskapet betyder inte att 0,5 + 0,5 = 1, utan att 1 + 1 = 1!

För vissa personer kan celibatet också vara ett konkret lidande för Kristus, till exempel för den som är kristen homosexuell eller för den som inte hittar någon troende partner att dela sitt liv med (jfr 1 Kor 7:39). Ännu ett skäl för kyrkan att aktivt stötta våra ensamstående syskon – både de som har valt sitt civilstånd själva och de som fortfarande går och längtar.

Olof Edsinger

Denna artikel är från början ett kapitel i boken Gud och sex: Äktenskap, lust och sexualitet i Bibelns ljus (evangelie 2015).