Den ideologiska kampen i Sverige om äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna, med de exklusiva rättigheter och skyldigheter som traditionellt har hört samman med detta, kan till stora delar betraktas som förlorad. En kort exposé över de senaste decenniernas utveckling talar sitt tydliga språk:
1995 Lagen om registrerat partnerskap för samkönade par införs
2003 Lagen om homosexuellas rätt att prövas som adoptionsföräldrar införs
2005 Lesbiska par ges rätt till assisterad befruktning (insemination) vid allmänna sjukhus
2005 Svenska kyrkan inför välsignelseakt för registrerat partnerskap
2009 Sveriges äktenskapslagstiftning blir könsneutral
2009 Svenska kyrkan förändrar sin äktenskapsdefinition till att även omfatta samkönade par
2013 Kravet på sterilisering i samband med ändrad könstillhörighet tas bort
2013 Svenska kyrkans kyrkostyrelse får i uppdrag att uppmuntra alla stift att sträva efter att i möjligaste mån genomföra HBT-certifiering på Svenska kyrkans arbetsplatser
2016 Lagen om assisterad befruktning (insemination) för ensamstående kvinnor införs
Detta betyder förstås inte att alla svenskar tycker att ovanstående utveckling skulle vara oproblematisk. Så sent som 2010 var exempelvis hälften av befolkningen negativ till homoadoptioner.[1] Men det innebär att den som ser problem med ovanstående utveckling under överskådlig framtid kommer att befinna sig i minoritet. Och frågan blir då: finns det några skäl att trots detta hålla fast vid en traditionell äktenskapssyn?[2]
När vi i denna artikel försöker ta oss an denna fråga skriver vi med en kristen läsekrets för ögonen. Men därmed inte sagt att det vi här talar om skulle vara något ”kristet särintresse”. Första delen av artikeln vill vi tvärtom ägna åt en helt och hållet sekulär eller allmänmänsklig argumentation; i andra delen smalnar vi sedan av argumentationen till ett specifikt kristet perspektiv.
Tio icke-religiösa argument för en klassisk äktenskapssyn
1) Äktenskap finns i så gott som alla kända kulturer
Till att börja med är det viktigt att konstatera att äktenskapet som institution har existerat i så gott som alla tidsåldrar, kulturer och religioner. De amerikanska juristerna Sherif Girgis, Ryan Anderson och Robert George skriver: ”Det finns enkla och avgörande bevis för att synen på äktenskapet som en förening mellan man och kvinna [eng the conjugal view] inte är specifikt kopplad till religion eller till någon viss religiös tradition. Antika tänkare som inte hade någon kontakt med religioner som judendom och kristendom – inklusive Xenofanes, Sokrates, Platon, Aristoteles, Musonius Rufus och Plutarchos – kom fram till anmärkningsvärt likartade synsätt på äktenskapet.”[3]
Journalisten och debattören Olof Djurfeldt sammanfattar innehållet i ett kapitel på samma tema med bland annat följande punkter:
- Kärnfamiljen är en universell företeelse. Ofta är den inbäddad i en storfamilj som kan vara organiserad på olika sätt.
- ”Vigsel” – i någon mening – finns överallt. Men visst kan ceremonin vara så enkel att vi inte uppfattar att den över huvud taget har hållits.
- Incesttabut är universellt. Bara ytterst sällsynta undantag finns från regeln att äktenskap inte sker mellan syskon eller mellan föräldrar och barn.[4]
2) Äktenskapet är i alla dessa kulturer kopplat till olikkönad sexuell förening och reproduktion
Girgis, Anderson & George skriver: ”Den filosofiska och juridiska principen om att enbart könsumgänge kan fullborda ett äktenskap uppstod hundratals år före tanken på en specifik homosexuell identitet, [i en tid] där de enda andra handlingar som togs under övervägande var sådana som skedde mellan en gift man och kvinna. Också i kulturer som var mycket välvilliga till homoerotiska relationer (som i det antika Grekland), har något som liknar den traditionella synen på äktenskapet segrat – och ingenting som liknar samkönade äktenskap fanns ens i föreställningsvärlden.”[5]
Olof Djurfeldt kompletterar:
- Institutionaliserad homosexualitet är relativt sällsynt. Det finns till och med samhällen där man bestämt påstår att det inte finns några kända homosexuella.
- Komplementariteten man/kvinna är ett världsvitt tema. Men könsrollerna kan vara mycket olika vår traditionella uppdelning.[6]
3) Skälet till att samhället juridiskt har valt att skydda äktenskapet mellan en man och en kvinna har i alla tider varit dess betydelse för reproduktionen, och i förlängningen dess betydelse för samhällets fortbestånd
En utbredd missuppfattning i vår egen tid är att äktenskapet primärt handlar om en bekräftelse av två (eller fler) individers kärlek till varandra. Och som slagorden ofta lyder: ”All kärlek är bra kärlek.” Men faktum är att staten har ett mycket begränsat intresse av att reglera vilka känslor de som gifter sig kan tänkas ha till varandra. Vad man däremot har ett intresse av är sådant som:
- Att den förening mellan en man och en kvinna som ger upphov till barn får så goda förutsättningar som möjligt i fråga om uppfostran, hälsa och långsiktig social och ekonomisk trygghet
- Att de biologiska föräldrarna ska få hjälp att hålla ihop, eftersom detta generellt – och bekräftat av forskning – är det bästa för barnen
- Att det ska vara så lätt som möjligt att fastslå vem som är biologisk pappa till de barn som kvinnan föder
- Att lagar i fråga om ägodelar, arv, vårdnad och underhåll av barn etc ska vara så lätta som möjligt både att förstå och att tillämpa
Detta står också i samklang med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som bland annat stipulerar: ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att … ingå äktenskap och bilda familj … Familjen är den grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten” (art 16).
4) Både det biologiska ursprunget och föräldrarnas könskomplementaritet spelar roll för barnens psykosociala hälsa
Det är ingen tvekan om att vårdnadshavare utan biologisk koppling till barnen kan vara goda föräldrar. Ibland kan de till och med vara bättre än den biologiska mamman och pappan, och det finns inga skäl att tro att detta skulle vara mindre sant om samkönade par än om andra adoptiv- och styvföräldrar. Men samtidigt finns det två mycket grundläggande dimensioner som gör att alla andra familjekonstellationer än mamma–pappa–barn måste betraktas som någon form av nödlösning ur barnets perspektiv: dels den som har med det biologiska ursprunget, dels den som har med föräldrarnas könskomplementaritet, att göra.
Det finns ett djupt mänskligt behov av att känna till sitt biologiska ursprung. Den statliga utredningen Adoption – till vilket pris? konstaterar: ”De flesta adopterade funderar någon gång över sitt ursprung och somliga söker aktivt sina rötter. Att söka sina rötter är ofta förenat med stora kostnader och kan vara känslomässigt krävande.”[7] Orsaken till detta fenomen är flerfaldigt, men det handlar bland annat om sökandet efter svar på frågor som: Vilket sammanhang kommer jag från? Vems gener återspeglar jag? Hur skulle min riktiga mamma/pappa ha agerat i den här situationen? Och så vidare.
På motsvarande sätt vet vi att föräldrar tenderar att leta efter – och uppskatta – de likheter som finns mellan dem själva och deras biologiska barn. I normalfallet bidrar detta till att knyta föräldrarna till sin egen avkomma, något som också har relevans för ett sådant fenomen som incest – som är betydligt vanligare i familjer där pappan saknar biologisk koppling till barnen.[8]
När det gäller könskomplementariteten är det för de flesta relationsforskare naturligt att både föräldrar och barn relaterar på lite olika sätt till varandra beroende på om de är män eller kvinnor, pojkar eller flickor. Detta har både med deras kön och deras roller i familjen att göra – något som förstås kan variera väsentligt mellan olika familjer, länder och kulturer. Med detta är självklart inte sagt att ”alla pappor är lika” eller att ”alla mammor är lika”. Däremot finns det en spänning mellan manligt och kvinnligt som fyller en funktion i föräldrarnas relation både till varandra och till sina barn.[9]
Detta bekräftas också av det ”rollspel” som tenderar att uppstå mellan samkönade par. Där den naturliga komplementariteten saknas tappar helt enkelt relationen något av den dynamik som är viktig för att i längden upplevas som intressant – och behöver därmed ”skapas” genom olika typer av rollspel. På motsvarande sätt tycks barnen må som allra bäst när de får formas i en familj där den specifika dynamik som brukar uppstå mellan manligt–kvinnligt får råda.
Viktigt att notera är samtidigt att det är just kombinationen av komplementaritet och biologiskt ursprung som skapar bästa tänkbara förutsättningar för barnet. Girgis, Anderson & George skriver: ”Ensamma mammor, samboende, gemensam vårdnad efter skilsmässa och styvföräldraskap har alla blivit grundligt studerade, och resultaten är tydliga: Barn tenderar att klara sig sämre i alla dessa alternativ jämfört med gifta biologiska föräldrar.” De citerar även en forskningsrapport i Journal of Marriage and Family som slår fast att ”äktenskapets fördelar tycks i första hand existera när barnet är den biologiska avkomman till båda föräldrarna”.[10] Och, som de tre juristerna konstaterar: ”Denna punkt förstärker idén att statens primära intresse är att upprätthålla äktenskapliga normer för att hålla ihop biologiska föräldrar, inte bara för att främja hushåll med två föräldrar.”[11]
Samma grundläggande tanke uttrycks också i FN:s barnkonvention: ”För att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör [barnet] växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse” (inledn). ”Barnet skall ha rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem” (art 7).
5) Allt detta gör att det är omöjligt att sätta likhetstecken mellan ett traditionellt äktenskap och en samkönad sexuell relation, hur kärleksfull denna än är
Girgis, Anderson & George talar om äktenskapet mellan en man och en kvinna som en ”allsidig” eller ”vittomfattande” förening (eng comprehensive union) som innefattar såväl kropp som själ. Dess unika särdrag kan formuleras på följande sätt:
- Parterna förenas i sin vilja genom att de från början har gett sitt medgivande till äktenskapet; i en kyrklig vigsel har de därtill lovat varandra livslång trohet
- Parterna förenas fysiskt genom den sexuella föreningen. Detta är viktigt inte bara för att det kan leda till barn, utan även för att kroppen är en central del av vår personlighet som behöver involveras för att ett äktenskap ska ses som fullbordat
- Äktenskapet är till sin natur strukturerat för fortplantning. Först och främst biologiskt, eftersom fortplantningen är den enda funktion där vi som människor är beroende av någon annan – och därtill av motsatt kön – för att kunna fullfölja vårt biologiska syfte. Men också socialt, i det att det förser barnet med de bästa tänkbara förutsättningarna för dess egen uppfostran – av vilka komplementariteten i föräldrarnas samspel både med varandra och barnet är ett betydande inslag
- Äktenskapet pekar också i sin struktur på det önskvärda i en exklusiv och långsiktig överlåtelse mellan makarna. Detta krävs nämligen för att skapa ideala förutsättningar för barnens uppfostran, hälsa och långsiktiga sociala och ekonomiska trygghet[12]
Det som gör dessa särdrag särskilt intressanta är att de är universellt erkända, och därmed oberoende av såväl tidsålder, kultur och religion. Möjligen med undantag för den första punkten, eftersom kvinnans medgivande inte alltid har ansetts nödvändigt för att konstituera ett äktenskap. (I vår egen, kristet präglade kultur är denna punkt oproblematisk tack vare att romersk rätt genom kristendomens utbredande kom att segra över germansk rätt.)
Viktigt att notera är också att ovanstående resonemang inte förutsätter att varje enskilt par får barn. Förutsatt att paret består av en man och en kvinna är ju deras relation ändå designad för detta, och bekräftar därmed den ordning som så gott som alla mänskliga kulturer har betraktat som fundamental för den mänskliga existensen. Girgis, Anderson & George använder liknelsen av ett idrottslag som är designat för att spela och vinna. Även när de inte vinner [”får barn”] är spelet meningsfullt; om de däremot inte spelar över huvud taget [”har olikkönat sex”] har de förfelat sitt syfte.
De tre juristerna sammanfattar sitt resonemang med följande ord: ”Det finns en distinkt form av mänsklig förening och korresponderande livsstil, historiskt kallad för äktenskap, vars grundläggande drag inte är beroende av individers eller kulturers preferenser. Äktenskapet är till sin natur en allsidig förening: en förening av vilja (genom samtycke) och kropp (genom samlag); det är naturligt inrättat för fortplantning och därmed för delandet av familjelivet i bred bemärkelse; det manar till permanent och exklusiv överlåtelse, oavsett makarnas preferenser. Det har länge varit och fortsätter att vara en personlig och social realitet … Men det är också en moralisk realitet: ett mänskligt gott med en objektiv struktur, som i sig själv är god för oss människor att leva ut.”[13]
6) Mot detta står i vår tid en helt ny äktenskapssyn, som reducerar äktenskapet till att handla om känslor, samboende och (i bästa fall) juridik
Girgis, Anderson & George sammanfattar denna syn på följande sätt: ”Det är en vision av äktenskapet som säger att det till sitt väsen är ett känslomässigt band, kännetecknat av sin intensitet – ett band som inte behöver peka bortom parterna själva och i vilket troheten är underställd deras egna begär. I ett äktenskap som förstås på detta sätt söker parterna sitt eget känslomässiga förverkligande och stannar kvar så länge som de finner detta.”[14]
Förutom att detta synsätt inte ger rättvisa vare sig åt vad äktenskapet traditionellt har ansetts vara eller åt vad lagstiftaren bör ha intresse av att reglera, skapar det en besvärande gråzon i relation till samkönade relationer över lag. Girgis, Anderson & George skriver: ”Revisionister kan inte definiera äktenskapet i termer av verklig kroppslig förening eller familjeliv, så de tenderar att i stället definiera det genom dess grad eller intensitet. Äktenskapet är helt enkelt din närmaste relation, den som erbjuder det mesta av den grundläggande valutan av intimitet: delade känslor och erfarenheter. Som en federal domare nyligen uttryckte det … ’”Äktenskap” är det namn som samhället sätter på den relation som betyder mest mellan två vuxna’.”[15]
Om äktenskapet bara handlar om att ge juridiskt skydd och offentlig status åt den relation som känslomässigt betyder mest för mig, kan dock varje nära relation till någon som jag inte är släkt med, som inte är minderårig och som inte redan är gift vara en potentiell äktenskapspartner. Därmed sexualiseras alltså våra relationer i stort på ett sätt som kan göra det svårt att odla nära relationer utan att öppna för tanken att relationen kan komma att leda till sex. Särskilt för singlar riskerar detta att göra livet betydligt mer komplicerat, och den gränslöshet i sexuella beteenden som präglar delar av ungdomsvärlden (där kompissex är på starkt uppgående)[16] och hbtq-rörelsen (där ett stort antal sexpartners är regel snarare än undantag) kan ses som en illustration av just detta.[17]
7) Det finns ingenting i denna nya äktenskapssyn som principiellt kan stå i vägen för en fortsatt utvidgning av äktenskapsbegreppet
Om äktenskapet inte längre förknippas med vare sig könskomplementaritet eller reproduktion, finns det inte heller några principiella hinder för att låta äktenskapet omfatta såväl polygama som icke-sexuella relationer.
Betoningen av kärlek som det som konstituerar ett äktenskap – kombinerat med inställningen att ”all kärlek är bra kärlek” – gör det i praktiken omöjligt att säga att det skulle vara mindre värdefullt att ge juridiskt skydd åt vuxna människor som vill leva i konstellationer av tre eller fler sexuella partners. Som RFSU skriver på sin hemsida under rubriken ”Kärleken blir större ju fler som delar den?”: ”Många trivs i parrelationer, men andra gör det inte och lever inte heller så. Du kanske har förmågan att bli kär i flera personer samtidigt? Kanske vill du då också inleda relationer med dem? Om känslan är besvarad av föremålen för dina känslor, grattis! Du får faktiskt välja själv.”[18] Faktum är att man på goda grunder kan hävda att en könsneutral äktenskapslag i sig öppnar för en anklagelse om diskriminering om inte också polygama relationer omfattas av rätten att gifta sig.
Samma sak kan sägas även om icke-sexuella relationer. Om det enda viktiga är att de som gifter sig vill bo ihop och har starka känslor för varandra, borde det ju i praktiken vara möjligt att låta vilken hushållsgemenskap som helst gå under beteckningen ”äktenskap”. Till exempel den mellan två (eller flera) vänner, studiekamrater, änkemän … Som den svenske filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö har påpekat finns det ingen bindande logik i att likställa just samkönat monogamt sex med olikkönat monogamt sex – själv förordar han i stället ett synsätt som säger att allt sex är bra så länge det inte skadar någon annan.[19]
Ovanstående konsekvenser är också ett av de främsta skälen till att många afrikanska länder har reagerat starkt på den utveckling som vi i dag ser i Europa och USA. Om den nya svenska äktenskapssynen är korrekt finns det ju ingenting som hindrar att man i dessa länder återgår till att sanktionera polygami – en institution som den klassiska definitionen av äktenskapet har varit avgörande för att mota tillbaka.
8) Argumentationen för den könsneutrala äktenskapslagstiftningen står i konflikt med stora delar av samhällets övriga jämlikhetssträvan
I många sammanhang i det svenska samhället lyfter man i dag fram behovet av en jämnare fördelning mellan könen – till exempel i bolagsstyrelser eller på arbetsplatser som domineras av ett visst kön. Alldeles nyss fick vi därtill en tredje så kallad ”pappamånad”, något som innebär att man som pappa måste ta ut minst tre månaders pappaledighet med sina barn – och att dessa inte kan överlåtas på modern.
Det är svårt att inte reagera på det schizofrena i detta förhållningssätt: i dessa situationer anses det viktigt att lyfta fram olikheten mellan könen, medan det i äktenskapslagstiftningen inte betraktas som betydelsefullt alls med denna olikhet och komplementaritet.
9) Ytterst är äktenskapsbegreppet en fråga om normbildning
Det som från början gjorde äktenskapsfrågan så viktig för hbtq-rörelsen var inte i första hand omsorgen om enskilda individers rättigheter. Om så hade varit fallet skulle nämligen det registrerade partnerskapet ha varit tillräckligt – redan med det gavs ju samma juridiska skydd för samkönade par som för gifta makar.
Den stora frågan är i stället den som handlar om normbildningen i samhället i stort.
Girgis, Anderson & George skriver om detta från en amerikansk horisont: ”Om lagen definierar äktenskapet så att det inkluderar samkönade partners kommer många människor att missförstå det. De kommer inte att se äktenskapet som till sin natur allomfattande, eller som därav (tillsammans med mycket annat) inrättat för fortplantning och familjeliv – utan i stället som till sin natur en känslomässig förening. Av skäl som vi kommer att förklara senare, kommer de därför tendera att inte förstå eller respektera de objektiva normer av varaktighet och sexuell exklusivitet som formar det. I slutändan kommer de inte heller att förstå varför äktenskapets villkor inte bara kan bero av de inblandades egen vilja (oavsett om de är två eller tio till antalet), på samma sätt som med vänskapsrelationer och kontrakt. Med andra ord: i den utsträckning som äktenskapet missförstås kommer det att bli svårare att se poängen med dessa normer, att leva efter dem och att sporra andra till detta. Och förutom att detta kommer att göra de återstående restriktionerna kring äktenskapet godtyckliga, kommer det att skada de många kulturella och politiska tillgångar som gör att staten från början har brytt sig om äktenskapet.”[20]
Det allvarliga med dessa förändrade förväntningar på äktenskapet som institution är alltså enligt Girgis, Anderson & George att de kommer att försvaga det stöd för ansvarstagande och trohet som ligger som signalvärde i en traditionell förståelse av äktenskapet. Om äktenskapet reduceras till att enbart handla om känslor, samboende och juridik – men alltså inte vare sig olikkönad fysisk förening eller ansvar för familj och barn – är det helt enkelt något värdefullt som försvinner från vårt samhälle i stort. Därmed försvagas också den enskildes incitament att gifta sig för att skydda sina egna barn, liksom för pappor att hålla fast vid sina åtaganden i familj och barnuppfostran. Inte för att dessa åtaganden skulle ha blivit mindre relevanta, utan för att äktenskapet inte längre är förknippat med denna typ av roller och förväntningar.
Denna förändring i fråga om normbildningen i samhället i stort har om möjligt varit ännu mer central i den svenska debatten. Men här är det i stället heteronormen som har stått i centrum. Journalisten och politikern Ola Nilsson skriver: ”När Hans Regner presenterade den statliga utredningen om äktenskap och partnerskap i mars 2007, konstaterade han att äktenskapet har ett högre symboliskt värde än partnerskapet. Men i stället för att värdesätta detta faktum, menade han (i likhet med dem som tidigare hade använt detta argument) att homosexuella par ska få ingå äktenskap, för att homosexuella ska känna större samhällelig acceptans för sin livsstil. Utredarens främsta argument för att ge det mångtusenåriga äktenskapsbegreppet en ny definition visade sig vara att det lämpade sig väl för att på ett symboliskt sätt legitimera homosexuell samlevnad!”[21]
Eller som dåvarande integrationsminister Mona Sahlin uttryckte det hela: ”Det är framför allt de homosexuella parens vilja och krav att bli behandlade på samma sätt som andra som driver mig.”[22] Annorlunda uttryck: det är inte juridiken, utan normbildningen i samhället i stort, som är det viktiga.
Den stora fråga som vi i detta sammanhang behöver ställa oss är därmed om det verkligen kan ligga i samhällets och barnens intresse att heteronormen avskaffas. För att svara på detta krävs en längre utläggning än vad vi kan få plats med här,[23] men ovanstående punkter tyder ändå på att svaret är nej.
10) Äktenskapet är mycket mer än en ”underlivsfråga”
Slutligen torde alla dessa punkter ha kunnat visa att vår definition och förståelse av vad ett äktenskap är, är något allt annat än perifert. Ett av de vulgär-argument som dyker upp i den svenska debatten är ju att dessa och angränsande frågor är att betrakta som ”underlivsfrågor”. Med detta vokabulär vill man få sina meningsmotståndare att skämmas, och helst fly undan debatten helt och hållet.
Men, som filosofen Roland Poirier Martinsson uttrycker det hela: ”Jag är sexmoralist. Vi kallas ’underlivsbesatta’ av sexliberalerna. Så reducerar de ett filosofiskt samtal om en av mänsklighetens viktigaste sociala, kulturella och politiska värdegrunder till att handla om en del av kroppen stor som en normal Bibel.
Man undrar, att kräva respekt för sexuella minoriteter, är det en simpel underlivsfråga? Könsstympning av bebisar? Tonårsföraktet för flickors sexuella integritet? Fattiga barn som säljs digitalt till flåsande fähundar med kreditkort och Kleenex? Vilka frågor om sex är det som kan reduceras till ’underlivsfrågor’?
Om sexliberalerna i stället kunde gå med på att sexualitet alltid handlar om mer än underlivet finns en del verkliga meningsskiljaktigheter att diskutera. […] Och förbjud den töntretoriska etiketten ’underlivsfrågor’. Som angrepp är den helt idiotisk: hela poängen med sexmoralism är ju att sexualitet inte är enbart underlivsfrågor.”[24]
Svenska Evangeliska Alliansen
Appendix: Åtta perspektiv på äktenskapet
Som avslutning vill vi även få återge Ola Nilssons åtta perspektiv på äktenskapet i hans bok För äktenskapet – i tiden. Alla dessa utläggs förstås mer utförligt i boken, och har sin bakgrund i att Sverige ännu inte hade fått sin könsneutrala äktenskapslag. De sammanfattas på följande sätt i Nilssons avslutande kapitel:[25]
- Biologi
Föreningen av manligt och kvinnligt är den enda situation där ett barn kan bli till. Äktenskapet är ett erkännande av detta; äktenskapet utgör en symbol för denna unika förening.
- Barnets bästa
Barnet har en rättighet att, så långt det är möjligt, bli omvårdat av både sin mamma och pappa. Statistik och forskning visar att äktenskapet mellan man och kvinna tillgodoser detta behov – denna barnets rättighet – bättre än någon annan relation eller institution.
Familjen är ”den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt barnens utveckling och välfärd …” Barnet ska ”så långt det är möjligt, [ha] rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.” (FN:s Barnkonvention, inledning och art. 7.1.) Mamma–pappa–barn-familjen är till för barnets bästa. Äktenskapet ger familjen en särskild stabilitet.
- Naturrätt
Det är inte den stiftande lagen som bestämmer vad ett äktenskap är, eftersom äktenskapet existerade som en given verklighet redan innan stat och samhälle uppstod. Lagstiftaren kan bara erkänna som ett giltigt äktenskap det som redan är ett äktenskap – vilket bland annat innebär att det ingås mellan en man och en kvinna.
- Religion
Att Gud har skapat sin avbild till man och kvinna innebär att han därmed också har instiftat äktenskapet. … Syftet med [detta] är att relationen mellan man och kvinna ska vara en av de främsta platserna där Guds eviga och trofasta kärlek blir synlig. Inte minst handlar det om att barnen, som är Guds gåvor, ska ges möjlighet att uppleva Guds kärlek – som har en både moderlig och faderlig sida.
5. Ideologi
Att underminera äktenskapet mellan man och kvinna är att underminera samhälle och stat. Familjen, med utgångspunkt i äktenskapet, utgör en viktig kontroll och balans för att friheten i människors liv ska bestå.
- Historia
Så långt tillbaka våra historiska kunskaper sträcker sig framträder äktenskapet som en relation mellan man och kvinna. Äktenskap och familj har aldrig varit så utsatta som i vår tid, och behöver inte försvagas ytterligare.
- Lingvistik
Möjligheten att ge ett historiskt förankrat ord en ny definition är ytterst begränsad. Att ändå försöka kommer att orsaka fler problem än det löser.
- Angrepp och försvar
Det finns inte ett enda hållbart argument för att göra äktenskapslagstiftningen könsneutral. Allt talar för att bevara äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna.
Den symbolik äktenskapet står för kan inte överföras på andra relationer. Familjebildningen och barns tillblivelse står alltjämt i en unik relation till man–kvinna-relationen. Därför måste äktenskapet bevaras som en relation mellan en man och en kvinna.
Det är ett faktum att det inte är en mänsklig rättighet för homosexuella par att ingå äktenskap. Det är inte heller diskriminerande att äktenskapet är förbehållet man och kvinna. Om äktenskapet görs könsneutralt får det negativa konsekvenser för barnen, samhället, de mänskliga fri- och rättigheterna, de homosexuella – och äktenskapet som institution. Om Sverige inför homoäktenskap skulle vi sälla oss till en udda grupp nationer vilket skulle leda till problem i internationella kontakter – inte minst för homosexuella par. Att göra äktenskapet könsneutralt kommer inte heller att vara det sista steget, utan tvärtom öppna för att även göra det antalsneutralt.
[1] Detta enligt analysföretaget Demoskop. När lagen stiftades var endast 17 procent (!) av befolkningen positiv till denna. Se http://www.svd.se/allt-fler-positiva-till-homoadoption_5037261.
[2] Syftet med denna text är alltså inte att förmå våra politiker att återgå till tidigare gällande äktenskapslagstiftning, hur bra detta än hade varit för vårt land. I stället är det att visa varför dagens svenska lagstiftning inte kan fungera som norm för våra egna värderingar i dessa frågor.
[3] Sherif Girgis, Ryan Anderson & Robert George, What Is Marriage? Man and Woman: A Defense (Encounter Books 2012), s 10. (Vår översättning.)
[4] Olof Djurfeldt, Försvara äktenskapet: En intervjubok om familjens status, roll och framtid (Libris & Pingst.nu 2004), s 19.
[5] Girgis, Anderson & George, What Is Marriage?, s 11. (Vår översättning.)
[6] Olof Djurfeldt, Försvara äktenskapet, s 19.
[7] Anna Flyme Ahlstrand & Birgitta Hagström, Adoption – till vilket pris? (SOU 2003:49), s 301.
[8] Karen L Kinnear skriver i boken Childhood Sexual Abuse (ABC-CLIO, andra upplagan 2007): ”I de flesta fall av incest är det fäderna som är förövarna; normalt är det döttrarna som är offren. Även fall av incest mor–son, fader–son och mor–dotter förekommer, men incest far–dotter är det som överlägset oftast blir rapporterat. På grund av den förändrade naturen hos USA:s familjer, med fler omgiften och blandade familjer, har flera forskare börjat jämföra frekvensen av incest begången av biologiska fäder med den av styvfäder. [Forskaren] Russell intervjuade ett slumpartat urval av mer än 900 vuxna kvinnor i San Francisco och fann att 17 procent, ungefär en av sex, hade blivit sexuellt utnyttjade av en styvfader, medan 2 procent, ungefär en av fyrtio, hade blivit sexuellt utnyttjade av sin biologiska pappa. När Russell studerade grovheten i övergreppen fann hon att 47 procent av styvfäderna, jämfört med 26 procent av de biologiska fäderna, begick ’mycket allvarliga sexuella övergrepp’ mot sina barn” (s 8).
[9] Det är ingen hemlighet att detta är ett kontroversiellt forskningsområde i vår egen tid. Men det ska också sägas att dessa frågor är betydligt mer kontroversiella i Sverige än i stora delar av den övriga världen. För en belysande skildring av detta, se den norska TV-serien Hjernevask av Harald Eia och Ole Martin Ihle – numera tillgänglig på YouTube.
[10] Girgis, Anderson & George, What Is Marriage?, s 43–44. (Vår översättning.) För ytterligare exempel, se noterna 3:8–12 och 4:25. Se även länksamlingen på Marriage & Religion Research Institutes hemsida www.marri.us.
[11] Girgis, Anderson & George, What Is Marriage?, s 62. (Vår översättning.)
[12] Girgis, Anderson & George skriver i What Is Marriage?: ”Människor i andra relationer kan önska, lova och leva ut permanent sexuell exklusivitet, men det är bara äktenskapet som objektivt kräver ett sådant åtagande för att kunna realiseras fullt ut. Det är bara i äktenskapet som det finns en principstyrd grund för dessa normer oberoende av vad makarna själva anser om saken. […] I korthet, en förening som är allsidig i dessa avseenden – en förening i sinne och kropp, inrättad för fortplantning och familjeliv – måste av samma anledning vara allsidig i sin överlåtelse: i tid (därav löftet om varaktighet) och vid varje tillfälle (därav löftet om exklusivitet). Men i revisionisternas beskrivning av äktenskapet, där organisk kroppslig förening, en inriktning på familjeliv och ett brett delande av hushållssysslor är något i bästa fall frivilligt, blir även varaktigheten och exklusiviteten frivillig” (s 33–34). (Vår översättning.)
[13] Girgis, Anderson & George, What Is Marriage?, s 6. (Vår översättning.)
[14] Girgis, Anderson & George, What Is Marriage?, s 1–2. (Vår översättning.)
[15] Girgis, Anderson & George, What Is Marriage?, s 65. (Vår översättning.)
[16] Enligt den nationella undersökningen UngKAB09, med totalt 15 000 svarande, hävdade tio procent av Sveriges ungdomar och unga vuxna att deras senaste sexpartner var en så kallad ”knullkompis”; lika många hade sitt senaste samlag med en för dem helt ny bekantskap.
[17] Girgis, Anderson & George hänvisar i What Is Marrige till en amerikansk forskningsrapport som undersökte homosexuella par av vilka ”mer än 60 procent hade inlett sin relation med en förväntan om sexuell exklusivitet, men inte ett enda par förblev sexuellt exklusiva längre än fem år. [Forskarna] McWhirter och Mattison drog slutsatsen att det i slutändan var så att ’förväntan om sexuell aktivitet utanför relationen var regel för manliga par och undantag för heterosexuella’.” Och vidare: ”Enligt en studie varar sexuellt ’öppna’ [samkönade] relationer längre. Enligt en annan ’fann man inga skillnader mellan [gay]par som var sexuellt monogama och icke-monogama i fråga om tillfredsställelse med relationen och enighet i relationen’. I kontrast till detta förväntar sig 99 procent av olikkönade par – det vill säga: kräver av varandra och tillmötesgår själva – sexuell exklusivitet i sina äktenskap, och brott mot detta är ’den viktigaste orsaken till skilsmässa över 160 kulturer och är en av de vanligaste orsakerna till att par söker äktenskapsterapi’” (s 71). (Vår översättning.)
[18] http://www.rfsu.se/sv/Sex–relationer/Relationer/1-2-3-relationer/
[19] Se Torbjörn Tännsjö, ”Positiv särbehandling av homosexuella” i Dagens Nyheter 040829.
[20] Girgis, Anderson & George, What Is Marriage?, s 7. (Vår översättning.)
[21] Ola Nilsson, För äktenskapet – i tiden: Analys och argument i debatten (Relevant Media 2007), s 31.
[22] Lova Olsson, ”Kyrkan förlorar rätten till vigsel i nytt förslag” i Svenska Dagbladet 030614. Citerat efter Ola Nilsson, För äktenskapet – i tiden, s 27.
[23] En sådan ges i Olof Edsinger bok När minoriteten tar majoriteten som gisslan: Om identitet och sexualitet i queerteoriernas tidevarv (Svenska Evangeliska Alliansen 2015).
[24] Roland Poirier Martinsson, ”Sexualitet handlar om mer än underliv” i Svenska Dagbladet 150412.
[25] Ola Nilsson, För äktenskapet – i tiden, s 301–308.