Få frågor är så laddade i vår svenska kultur som de som har med äktenskap, familj, sexualitet och sexuell identitet att göra. Internationellt har vi ett envist rykte om att vara sexuellt frigjorda, och sedan 60- och 70-talets revolter mot auktoriteterna finns en utbredd motvilja mot att dra upp gränser i frågor som dessa.
Till detta ska läggas en lika allmän obenägenhet att ”lägga sig i” sådant som uppfattas som andra människors ensak. ”Sköt dig själv och skit i andra” är måhända inte en devis som självbilden säger oss att vi praktiserar, men i praktiken är det ändå just så vi ofta lever. Eller som titeln på en nyligen utgiven dansk bok om tweens (alltså 8–12-åringar) uttrycker det: Problemet med venner er, att de jo alltid giver én ret.[1]
Det senare fenomenet har naturligtvis också med vår i Sverige så utbredda konflikträdsla att göra. Som svenskar vill vi helt enkelt inte stöta oss med någon annan – och den enklaste strategin blir då ofta att hålla inne med vad vi tycker om andra människors beteenden. Har man ingenting sagt, kan man ju inte ställa till med bråk.
Men inte ens dessa kulturellt betingade faktorer räcker för att förklara varför just synen på äktenskap, familj, sexualitet och sexuell läggning har blivit såpass infekterad i 2000-talets Sverige. I den här artikeln vill jag därför lista ett antal faktorer som jag tror är med och påverkar samtalsklimatet i dessa och angränsande frågor. Syftet med vad jag skriver är dels att förklara detta fenomen, dels att förbereda den som vill föra offentliga samtal i dessa frågor på vilka laddningar han/hon kan behöva ta hänsyn till. Allt kan förstås inte pareras, men det är ändå bra att veta vilka reaktioner man ska vara förberedd på.
Respekten för den andre
Men innan vi går in på detta kan det vara på sin plats att säga några ord om dessa frågors särskilda natur. Allt tal om äktenskap, familj, sexualitet och sexuell läggning berör ju oss människor på ett väldigt personligt sätt. De rör våra känslor och våra drömmar inför framtiden. Inte minst rör de vår bild av vilka vi själva är.
Av detta skäl bör vi aldrig tala om dessa saker på något lättvindigt sätt. Vi behöver vinnlägga oss om en respekt för andra människor som låter dem själva definiera sin egen brottning, och vi behöver låta individen fatta sina egna beslut om hur han eller hon ska agera framåt.
Med detta är inte sagt att frågor som rör familj, sexualitet och sexuell läggning bara skulle vara vars och ens ensak. Både som människor och som kristna är vi en del av ett större sammanhang, såsom samhället och dess lagar, släkt och familj och (för en troende människa) den kristna församlingen. Att var och en måste fatta sina egna beslut betyder alltså inte att besluten skulle sakna konsekvenser. Däremot måste respekten för den andre – för hans/hennes erfarenheter, känslor och motiv – hela tiden finnas på plats.
Nio faktorer som komplicerar våra samtal om äktenskapsfrågan
Men tillbaka till ursprungsfrågan: Varför är det så svårt att tala om dessa saker i Sverige i dag? Vi har redan varit inne på vår rädsla för gränsdragningar, för att lägga sig i andras privatliv och den i Sverige så utbredda konflikträdslan. Men i tillägg till dessa tror jag att följande faktorer kan vara med och spela in i det som vi här talar om:
- Individualismen
Enligt World Values Surveys globala värderingskarta är Sverige och Japan världsledande i det som forskarteamet väljer att beskriva som ”sekulära–rationella” värderingar. Dessa sägs inbegripa sådant som ”en svagare betoning av religion, traditionella familjevärderingar och auktoritet” och en relativ acceptans av ”skilsmässa, abort, dödshjälp och självmord”.[2]
Den här typen av värderingar hänger i sin tur samman med att vår självbild överlag tenderar att vara betydligt mer präglad av ett individualistiskt än av ett kollektivt perspektiv. Den outtalade (och ibland också uttalade) normen är det ”autonoma självet” – inte familjen, stammen eller den kollektivt antagna religionen. Detta i stark kontrast till exempelvis muslimvärlden och den afrikanska kulturen.[3]
Rent konkret innebär detta att det är svårt för de flesta svenskar att tänka sig att någon annan skulle ha något att säga till om i frågor som vem vi gifter oss eller skaffar barn tillsammans med. Det är också svårt att se relevansen i frågor som har sina mest avgörande tillämpningar på ett övergripande eller kollektivt plan – till exempel signalvärdet i samhället i stort genom en specifik äktenskapslagstiftning. Generellt innebär det också att staten inte förväntas komma med synpunkter på sådant som inte är uppenbart skadligt för de direkt inblandade. Individen står i alla lägen över kollektivet.
- Narcissismen
Under flera decennier har det bland psykologer och sociologer talats om den västerländska kulturen efter Andra världskriget som ”narcissistisk”. Att reda ut bakgrunden till detta skulle kräva en helt egen artikel,[4] men en central aspekt av vad det hela handlar om är att vi i Väst har gått från att vara en skuldkultur till att bli allt mer av en skamkultur.
I en skamkultur är det i första hand identiteten som står i centrum av den existentiella brottningen. Frågor som: duger jag? passar jag in? är det någon som älskar mig? blir centrala – vilket i sin tur skapar ett starkt beroende av omgivningens bekräftelse för att vi ska må bra.
Detta får betydande konsekvenser för samtalsklimatet i stort. I en skamkultur där bekräftelse är nödvändigt för varje individs välbefinnande, blir det till exempel extremt svårt att skilja mellan sak och person. När någon ifrågasätter en annan människas beteende eller värderingar tenderar resultatet att bli att han eller hon känner sig förkastad som individ. Proportionellt sett blir alltså reaktionen mycket mer kraftfull än i en skuldkultur: det är inte bara så att jag gör eller har gjort något som är fel – hela jag är fel.
I en narcissistisk kultur tenderar det därmed också att uppfattas som dömande att komma med åsikter om andra människors livsval. Så snart som man inte bekräftar vad de gör upplevs man som dömande. Den som känner sig utpekad av en annan människas åsikt känner sig helt enkelt dömd av honom eller henne. Eller med modernt språkbruk: kränkt. Samtalsklimatet blir därefter.
- Synen på sexualitet
Nära förknippad med synen på självbild och identitet är i vår tid synen på sexualitet. Den allmänna sexualiseringen har fört den sexuella identiteten högt upp på dagordningen, och inte minst hbtq-rörelsen bygger mycket av sin retorik på detta synsätt.
Beroende på hur präglade vi själva är av detta kan det vara mer eller mindre svårt att se det problematiska med denna syn. Men faktum är att det räcker att gå ett par decennier tillbaka i tiden för att se att det vi här talar om är en allt annat än självklar hållning. Under 80- och 90-talets diskussioner om homosexualitet var det exempelvis vanligt att man gjorde åtskillnad mellan människors sexuella beteende och deras sexuella identitet. Både i och utanför kyrkan talades det om ”genuin homosexualitet” och om homosexualitet som ”läggning” – och i båda fallen ställdes detta i kontrast till ett homosexuellt ”beteende” (som i princip kan utövas av vem som helst, även av en heterosexuell).
Men i dag är den här typen av gränsdragningar betydligt svårare att göra. Queerrörelsen driver visserligen tanken på sexualiteten som något helt och hållet flytande, men i det allmänna medvetandet är ändå uppfattningen vanlig att om jag har synpunkter på en människas sexuella beteende, då har jag också synpunkter på honom eller henne som person. Skamkulturens oförmåga att skilja mellan sak och person har alltså blivit sammanokad med hbtq-rörelsens vilja att bunta samman sexualitet och identitet.
En viktig konsekvens av detta är att sexualiteten i dag har blivit en människovärdesfråga. Att förmena någon rätten att leva ut sin sexuella längtan – eller bara att inte likställa alla former av sexuella begär – har kommit att betecknas som ett ifrågasättande av hans eller hennes människovärde. Något som förstås gör diskussionen än mer infekterad.
- Synen på sex
Även synen på sex är förstås naturlig att kommentera i det här sammanhanget. Ända sedan preventivmedlens genomslag på 60-talet har man i Sverige kunnat göra åtskillnad mellan sex och reproduktion. I skolans sex- och samlevnadsundervisning har man övergått till att allt mer fokusera på ”lustanatomi” i stället för ”reproduktiv anatomi”, vilket i klartext betyder att man föredrar att tala om sex utan koppling till teman som barn, graviditet och föräldraskap. Därmed blir också relationen mellan dem som väljer att ha sex med varandra av mindre betydelse, och inte minst RFSU och RFSL arbetar aktivt för att inte koppla samman sex med vare sig kärlek, trohet, heterosexualitet eller tvåsamhet.
En annan aspekt av detta är att själva definitionen av sex har blivit breddad. Även här är det RFSU som går i bräschen för att luckra upp våra tidigare normer, vilket bland annat tar sig uttryck i att sex inte längre definieras som att ”förlora oskulden” eller som något som förutsätter penetration, utan lika gärna kan handla om så kallad gnid- eller smeksex. En konsekvens av detta är att uttrycket ”sexuell debut” har blivit mer och mer elastiskt – något som alltså ligger i RFSU:s intresse.
Sist men inte minst är det av stor betydelse att många människor i dag sätter ett likhetstecken mellan att ha ett meningsfullt liv och att ha ett sexuellt aktivt liv. En människa som väljer att leva i sexuell avhållsamhet tenderar därmed att betraktas som ett ”UFO”. Det är uppenbart att detta måste vara med och påverka det offentliga samtalet kring sex och kring vilka sexuella praktiker som ska få samhällets och lagstiftarens välsignelse.
- Synen på kärlek
Men det är inte bara synen på sex som är under förändring i dag. Samma sak kan sägas om vår syn på kärlek. Som Magnus Malm uttrycker det: ”Ordet har ju förvrängts 180 grader: från den ursprungliga betydelsen att ge sitt liv för någon, till den känsla som uppstår när något tillfredsställer det egna livet.”[5]
Att kärlek har gått från att handla om sådant som överlåtelse och trohet till att mer handla om en bekräftelse av individen – och naturligtvis: om förälskelse – får betydande konsekvenser för vårt sätt att tänka kring relationer i allmänhet och äktenskap i synnerhet. Det har också varit med och öppnat för det rättighetstänkande som har kommit att prägla så mycket av den postmoderna svenska kulturen. På allt fler av livets områden har den ständigt upprepade frågan blivit: ”What’s in it for me?”
Reduceringen av kärlek till att i första hand handla om känslor påverkar också synen på vad ett äktenskap är. Om äktenskapet främst handlar om mina personliga känslor för en annan människa blir det helt enkelt orimligt att samhället skulle kunna ha några synpunkter på hur ett äktenskap ska utformas. Staten har ju inte något mandat att gradera enskilda individers kärlek till varandra! Och, som vi ständigt får höra i Sverige i dag: ”All kärlek är bra kärlek.”
- Synen på frihet
Det är inte bara kärlek som har fått en annan klang i vår tid jämfört med hur den tidigare definierades. Samma sak kan också sägas om frihet. Framför allt har det för många svenskar blivit svårt att se någon som helst koppling mellan frihet och begränsningar. Nästan alltid när man i dag använder begreppet frihet syftar man därmed på frihet från det ena eller andra. En mer klassisk förståelse av detta ord inbegriper dock även en möjlighet att frihet kan vara till något. Inte minst inom kristen tro har detta varit en grundläggande sanning.
Eller med Magnus Malms ord: ”Gränsen är paradisisk. Det är en farlig myt ute och går om att Gud skulle ha kastat i gränser och förbud efter syndafallet, som ett sätt att hålla den fallna skapelsen i schack. Paradiset skulle enligt den myten utgöras av den totala friheten utan gränser, där människan naken springer omkring och gör vad hon vill. Gränsen skulle vara ett straff, ett nödvändigt ont eftersom människan inte kunde hantera friheten. I mytens förlängning ligger att när Jesus sedan kommer och upprättar människan, försvinner gränserna och förbuden automatiskt eftersom människan inifrån har blivit en ny skapelse. […] Att vara människa är att ha gränser, den skapades begränsning inför skaparen. Bryter vi gränserna blir vi inte mer mänskliga, vi blir omänskliga.”[6]
En annan dimension av det vi här talar om har med synen på det politiska systemet att göra. Särskilt i den liberala idétraditionen har det i frihetens namn ansetts viktigt att begränsa statens makt – och särskilt då vad som kan beskrivas som det statliga förtrycket. I vår egen tid, däremot, har det blivit allt vanligare att åberopa staten som garant för att hålla medborgarna och deras värderingar i schack. Det är alltså inte civilsamhället som ska korrigera staten, utan staten som ska hindra civilsamhället med dess värdebaserade gemenskaper att få ett alltför stort inflytande.
Detta märks tydligt i sådana frågor som adoptionsrätt för homosexuella och kvoterad familjeförsäkring, där man har stiftat lagar som majoriteten av befolkningen har varit uttalat negativ till. Men det märks också i förhållandet till religion och religiöst motiverade värderingar: helst ska dessa vara så osynliga som möjligt i politiken, och i det offentliga rummet över lag.
- Synen på uppfostran
Till dessa faktorer behöver vi sannolikt lägga även en sådan sak som den svenska synen på uppfostran. Det har gått lite drygt ett decennium sedan uttryck som ”curlinguppfostran” och ”curlingföräldrar” blev en del av det svenska vokabuläret,[7] och det återspeglar en syn på barn som till stora delar kan ses som en anpassning till den narcissistiska kulturen. Jämför än en gång den tidigare angivna boktiteln: Problemet med venner er, att de jo alltid giver én ret. Att vilja en annan människa väl tenderar helt enkelt att betraktas som liktydigt med att hela tiden bekräfta honom eller henne.
Eller som man också kan uttrycka det: I en tid där var och varannan människa känner sig ”kränkt” när någonting går henne emot blir det svårt med gränsdragningar över lag – och därmed också med en mer traditionell form av barnuppfostran. Något som i sin tur får konsekvenser för hur vi människor fungerar i samhället i stort.
- Synen på förtryck
I detta sammanhang kan vi också behöva nämna de socialistiska teorierna om förtryck som har satt sin prägel såväl på den politiska vänstern som på det postmoderna tänkandet. I sin mest basala form kan dessa sammanfattas med att den som är i underläge eller som uppfattas vara den svagare parten alltid är förtjänt av omgivningens stöd. Inte minst för hbtq-rörelsen har det mot denna bakgrund varit enorm betydelsefullt att kunna peka på sin roll som förtryckt och marginaliserad underdog. All form av kritik mot denna rörelse tenderar ju på så sätt att uppfattas som orättfärdig. ”Kritisera aldrig en minoritet.”
- Synen på Bibelns auktoritet
Sist men inte minst behöver vi förstås även ta upp frågan om Bibelns auktoritet. Visserligen är det inte så att försvaret av en klassisk syn på äktenskap, familj, sexualitet och sexuell läggning behöver ha några kristna förtecken. Äktenskapet är inte något kristet särintresse. Men i Sverige är det ändå kyrkan som i många lägen har gått i bräschen för dessa frågor.
Och här uppstår ju direkt ett antal olika krockar. Den mest uppenbara är den som kommer sig av att den som inte ser Bibeln som en auktoritet naturligtvis har svårt att förstå varför Guds ord skulle ha något att säga om våra liv här och nu. Men också fenomenet med ”externa” auktoriteter är främmande för många moderna människor; hela tiden matas vi ju med synsättet att vi i första hand ska lyssna till våra egna hjärtan.
Både i och utanför kyrkan finns det därtill en utmaning som uppstår i själva skärningspunkten mellan Bibelns ord och våra egna känslor. Inte minst den människa som själv brottas med sin sexuella identitet får känna av denna utmaning inpå bara huden. Bara den som har förtroende för Bibelns Gud kan sätta bibelordets vägledning före sina egna känslor – och även då kan det vara en mycket påtaglig utmaning.
Glidningar i centrala begrepp
I tillägg till dessa nio faktorer, som alla bidrar till att komplicera våra samtal om äktenskapsfrågan, kan några begrepp nämnas där det har skett en påfallande glidning jämfört med hur de från början har brukat användas. I vissa fall har glidningen varit skönjbar ända sedan 60/70-talet; i andra fall är den av betydligt senare datum. Vår egen tids queerinspirerade normkritik har därtill skyndat på utvecklingen, eftersom man inom denna betraktar alla kategoriseringar med misstänksamhet.
- Från jämlikhet till likhet
Den första och mest grundläggande glidningen är antagligen den som kan beskrivas med orden ”från jämlikhet till likhet”. Denna formulering är hämtad från den moderna feminismen, där de så kallade konstruktivisterna betraktar människans sociala kön (genus) som något helt och hållet konstruerat. Målet för konstruktivisternas jämlikhetssträvan blir helt följdriktigt dels att avslöja dessa sociala konstruktioner för vad de är, dels att grunda all jämlikhet mellan könen på våra likheter snarare än på våra skillnader.
Med ett konstruktivistiskt synsätt är vi alltså inte jämlika trots eller i våra olikheter, utan för att våra olikheter är imaginära. Talet om (förmenta) olikheter mellan könen blir på så sätt ett problem att hantera snarare än en tillgång att förvalta. Den traditionellt så betydelsefulla komplementariteten mellan manligt och kvinnligt betraktas som en rest från det förflutna, och biologiska och psykologiska skillnader ses som ett hot mot den ”sanna” jämlikheten.
- Från tolerans till likriktning
Nära besläktat med föregående glidning är den i vår tid växande kritiken mot begreppet tolerans. Inom det postmoderna tänkandet har tolerans visserligen varit ett honnörsord, eftersom det där står för en respekt och en öppenhet för människor med andra förutsättningar, preferenser eller läggningar än vi själva. Men utifrån ett normkritiskt perspektiv blir tolerans i stället till ett hot, eftersom den i någon mening kan sägas befästa en norm. ”Jag tolererar dig trots att du avviker från normen/majoriteten.”
Till följd av detta förkunnar normkritikens ideologer inte tolerans – utan likriktning. Eller snarare: de förnekar legitimiteten i alla typer av kategoriseringar, och särskilt sådana som kan sägas inbegripa någon form av bipolaritet: rätt–fel, normalt–onormalt, man–kvinna, heterosexuell–homosexuell. Kategorier som delar in tillvaron i två huvudalternativ betraktas helt enkelt som ett hot, och tolerans ses inte som en hjälp att hantera själva grundproblemet – nämligen den ursprungliga indelningen.
Kajsa Svaleryd och Moa Hjertson uttrycker denna hållning med orden: ”Normkritik vill frångå skillnad som grund, motverka likhet som mål och uppnå frihet från såväl tolerans som inkludering. Ett normkritiskt förhållningssätt utmanar gränserna för normalitet och makt.”[8]
Vid närmare analys är detta ett ganska motsägelsefullt uttalande. Likhet som mål – till exempel i den meningen att kvinnor som kollektiv ska bete sig ”kvinnligt” eller att män som kollektiv ska bete sig ”manligt” – ska motverkas. Samtidigt vill man ”frångå skillnad som grund” – alltså tanken att kategorier som kön och sexualitet över huvud taget har något väsentligt att säga om vilka vi är. Konsekvensen av detta blir en radikal individualisering och fragmentisering där alla kategorier ogiltigförklaras och där det enda som återstår är en grupp individer. Och när kollektivet dör, blir förstås begrepp som tolerans och inkludering ganska meningslösa – det finns ju inte längre någon grupp som kan ägna sig åt detta!
Problemet med detta är dock att konsekvensen blir att det uppstår en ny typ av likriktning, där alla måste dansa efter minoriteternas pipa. Kritiken av makt (i detta fall i form av kategoriseringar som ur ett normkritiskt perspektiv kan betraktas som ”hierarkiska”) banar vägen för en ny typ av maktutövning. Alla som vill hålla fast vid de traditionella kategorierna (till exempel at mänskligheten i huvudsak består av två kön), eller som vill identifiera sig med en större grupp (till exempel heterosexuella) måste nämligen bekämpas.
- Från normen som värdeneutral till normen som förtryckande
Därmed är vi också inne på en annan och närbesläktad glidning, som handlar om synen på normer i stort. Nu är det väl så att en av mänsklighetens mest grundläggande egenskaper är just vår generella misstänksamhet mot normer. Många skulle hävda att det är detta som är själva hjärtpunkten i Bibelns beskrivning av synden, eftersom ”synd är laglöshet” (1 Joh 3:4). Men som de föregående punkterna illustrerar tycks vi i dag ha nått något av en ”höjdpunkt” när det gäller denna utveckling. Aldrig tidigare har nämligen attityden av att ”var och en har sin egen sanning” varit så utbredd som i dag. Och som en följd av detta breder en önskan ut sig om att ”konstruera om” även sådana normer som för några decennier sedan var fullt ut accepterade också av människor utan kristen tro.
Även här tänker jag därför att feministrörelsen kan användas som exempel. Den kvinnorörelse som växte fram runt det förra sekelskiftet bejakade både det biologiska och det sociala könet, och ville utifrån detta verka för att det kvinnliga skulle värderas på samma sätt som det manliga. Centrala frågor var sådant som lika rättigheter i arbetslivet och kvinnlig rösträtt. Andra vågens feminism, som fick sitt stora genombrott på 60- och 70-talet, valde i stället att relativisera det sociala könet; samtidigt behöll man dock synsättet att de biologiska könsskillnaderna var något till stora delar givet. Centrala frågor var sådant som säker och legal abort, möjlighet till preventivmedel och rätt till lika lön. Dagens queerteorier, däremot, kastar alla kategoriseringar över ända; de förnekar såväl det sociala som det biologiska könet och de betraktar den sexuella identiteten som något flytande. Fokus för kampen ligger därmed på att slippa betraktas som man eller kvinna, och friheten söks bortom på förhand givna kategoriseringar.
Därmed blir också det normala – som kristna skulle vi kanske säga det skapelsegivna – ett problem. Allting som jag själv inte kan kontrollera eller styra över uppfattas som förtryckande, och den ”frihet” som hela tiden hägrar är den jag själv och ingen annan kan definiera. I queerrörelsens tidevarv är det individen och ingen annan som regerar. Alla former av antingen–eller-tänkande är bannlyst.[9]
- Från diskriminering till subjektiv kränkning
Ett sista exempel på glidning kan vara den som avser begreppet diskriminering. Enligt Nationalencyklopedin föreligger diskriminering när man gör ”ett avsteg från principen att lika fall skall behandlas lika”. Den stora frågan blir därmed hur ”lika fall” ska definieras. Sedan 2009 har vi i Sverige sju lagstadgade diskrimineringsgrunder: kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning samt ålder. Att relatera alla dessa områden till Nationalencyklopedins definition av diskriminering är dock inte någon lätt uppgift – särskilt inte i en queer tid, där kategorier och gränsdragningar uppfattas som förtryckande i sig.
Är det till exempel diskriminerande att inte låta samkönade par kalla sin relation för äktenskap? adoptera? inseminera? Bara om man betraktar denna parkonstellation som ett ”lika fall” som ett olikkönat par – något som är långtifrån självklart.
Den allra största glidningen visar sig dock i att den här typen av rättighet i dagens Sverige tenderar att kopplas till frågan om människovärdet. Och att agera på ett sätt som betraktas som ett ifrågasättande av en annans människovärde är ju ett solklart exempel på diskriminering! Den glidning som därmed har skett kan alltså beskrivas som att diskriminering har gått från att ”lika fall skall behandlas lika” till att även ”olika fall ska behandlas lika” – i människovärdets namn.
Härskartekniker och maktspråk
För att ge dessa frågor en så fullödig belysning som möjligt behöver vi slutligen säga några ord också om en tredje dimension av det offentliga samtalet gällande äktenskap, familj, sexualitet och sexuell identitet. Nämligen den som har med debatt-teknikerna som tillämpas i dessa frågor att göra.
Konkret tänker jag här på den typ av härskartekniker och maktspråk som tenderar att begagnas när det drar ihop sig till debatt – eller när debatten just på grund av dessa strategier uteblir.[10]
Uttrycket ”härskarteknik” myntades av den norska socialpsykologen Berit Ås. Teknikernas antal uppgick från början till fem, och beskrevs av Ås med uttrycken osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning samt påförande av skuld och skam. Allra vanligast i de här aktuella frågorna är utan tvekan de två första. Både religiösa och andra företrädare som vill problematisera den i dag rådande utvecklingen i fråga om äktenskap, familj, sexualitet och sexuell identitet får nämligen vara beredda på att bli både osynliggjorda – att helt enkelt inte ges någon plattform i det offentliga rummet – och förlöjligade.
Minst lika vanligt är dock det som brukar kallas för maktspråk. Och här finns det mängder av varianter, där följande kan få fungera som exempel:
- ”Du säger bara så där för att du är vit heterosexuell man.” (Hur man än svarar ligger man i underläge.)
- ”Så där tycker Sverigedemokraterna också.” (Guilt by association.)
- ”Du kommer nog att mogna med tiden.” (Nedlåtande. En annan variant är att konsekvent tala om ”fördomar” när det i själva verket handlar om fakta.)
- ”Varför är du så fixerad vid underlivsfrågor?” (Orimlig och förnedrande reduktion – äktenskap och familjebildning är oändligt mycket mer än en ”underlivsfråga”.)
- ”Kristna verkar bara tänka på sex.” (Ohederlig argumentation – om det är något segment av vårt samhälle som ”bara tänker på sex” är garanterat inte kyrkan. TV4:s dokusåpa Paradise Hotel hade i snitt 800 000 tittare 2015!)
Den grundläggande frågan
Det här är inte platsen att försöka sig på några direkta svar gällande hur dessa faktorer, begrepp och debatt-tekniker ska hanteras. Men tillsammans torde de ändå ge en hyfsat god bild av varför det i dag har blivit så svårt att kommunicera kring dessa frågor.
Den mest grundläggande frågan till oss som kristna måste därför vara: Tycker vi att dessa utmaningar är av en sådan art att det även i dag finns ett behov av alternativa röster i fråga om äktenskap, familj, sexualitet och sexuell identitet? Och om svaret är ja: Är vi beredda att ta tjuren vid hornen, trots att vi redan på förhand vet att vi kommer att mötas av alltifrån ilska och fulspel till oförståelse och sorg?
Ytterst sett är detta en fråga både om vilket samhälle vi vill ha och vilken Gud vi tror på.
Olof Edsinger
[1] Nanna Muusmann & Søren Østergaard, Problemet med venner er, att de jo alltid giver én ret (Ungdomsanalyse.nu 2013).
[2] Se http://www.worldvaluessurvey.org/WVSContents.jsp.
[3] Värt att notera är samtidigt att självbilden ibland kan bedra oss. På många områden är vi i Sverige precis lika styrda som andra nationaliteter av vad kollektivet tycker och tänker. Det är bara det att vi inte tror att vi är det – eller att vi som individualister ”väljer” att låta kollektivet styra oss, och då inte anser oss vara styrda av detta …
[4] Jag har själv fördjupat mig i detta tema i en uppsats som publicerades i Ingång nr 3/2001, och som finns för nedladdning här: http://jesustillbarnen.se/wp-content/uploads/2013/12/Det-kristna-budskapet-i-en-narcissistisk-kultur.pdf
[5] Magnus Malm, Vägvisare (EFS-förlaget 1990), s 100.
[6] Magnus Malm, Fotspår i glastrappan (Artos 1999), s 36–37.
[7] Begreppet ”curlinguppfostran” myntades av Bent Hougaard, och beskrivs av honom som att ”barnens väg blir sopad och slät och hålls fri från alla hinder, allting är bra och de små ska inte behöva tänka på annat än att, under bästa möjliga förhållanden, vara barn”. Se Hougaard, Curlingföräldrar och servicebarn – en handbok i barnuppfostran (Prisma 2004), 61.
[8] Kajsa Svaleryd och Moa Hjertson, Likabehandling i förskola och skola (Liber 2012), 57. För fortsatt läsning om den normkritiska pedagogiken, se Olof Edsinger, När minoriteten tar majoriteten som gisslan: Om identitet och sexualitet i queerteoriernas tidevarv (SEA 2015).
[9] När jag skriver detta kan jag inte undgå att associera till den moderna satanismen, vars grundare Alisteir Crowley har blivit känd för sitt axiom: ”Do what thou wilt shall be the whole of the law.” Eller med Crowleys lärjunge Anthon LaVeys ord: ”Say unto thine own heart: ’I am my own redeemer’” (Book of Satan 4:3).
[10] För en skrämmande inblick i detta fenomen, se Brendan O’Neills artikel ”Free speech is so last century. Today’s students want the ‘right to be comfortable’” i The Spectator 141122.