Argument i den allmänna debatten

Frågekomplexet samkönat sex / homosexuella äktenskap / avskaffandet av heteronormen har de senaste decennierna debatterats livligt i Sverige. Mycket har också hänt, både i fråga om lagstiftningen och den allmänna folkopinionen. SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson gjorde för en tid sedan följande genomgång av vilka uttryck dessa förändringar har tagit sig:

Bara under min livstid – från 60-talet och framåt – har den offentliga uppfattningen i Sverige revolutionerats. Homosexualitet har gått från att betraktas som

– en psykologisk störning, till att betraktas som

– en nödlösning för några få, till att betraktas som

– en likvärdig variation, till att betraktas som

– en överlägsen livsstil (som i kampanjen ”Bli homo” som visar ”argument varför det är underbart att inte vara straight”).

Formellt har vårt samhälle gått från att se samkönade sexuella relationer som kriminellt (fram till 1944), som en psykologisk sjukdom (fram till 1979), för att nu ge homosexuella par rätt att prövas som adoptivföräldrar (från 2003) och att gifta sig (från 2009).[1]

Många av dessa förändringar är fullt möjliga att välkomna även ur ett kristet perspektiv. Men i dag befinner vi oss i ett läge där frågan om homosexualitet har tagits till nivåer som man för bara någon generation sedan knappt hade kunnat föreställa sig. Dels genom införandet av samkönade äktenskap både i samhället och i vårt största kristna samfund, dels genom den allt mer aggressiva kritiken mot heteronormen – alltså tanken att majoriteten av alla människor både kan och bör utveckla en heterosexuell läggning.

Dagens offentliga debatt utgår därmed från en väldigt annorlunda uppsättning frontlinjer jämfört med debatterna i slutet av 1900-talet. Detta samtidigt som många av argumenten är desamma som under tidigare debattvågor. I denna artikel vill vi därför kort försöka bemöta de vanligaste av dessa.

Men samtidigt som vi gör detta vill vi också vara tydliga med att vi är väl medvetna om begränsningen i denna typ av medium. Dels, förstås, i fråga om längd. Det är omöjligt att göra dessa frågor rättvisa på ett så begränsat utrymme – något som dock måste vägas mot det positiva i att det för många av oss är betydligt lättare att läsa en artikel än en hel bok.

En ännu större utmaning är dock frågan om tonfall.I ett samtal, där man ser varandras kroppsspråk och möter varandras blickar, och där man personligt kan dela med sig av sin vånda, sker något som inte går att åstadkomma vare sig när man skriver eller när man läser någon annans text. Innehållet i denna artikel behöver därför tas för vad det är: ett försök att på ett sakligt sätt presentera argument för varför det är möjligt att även på 2000-talet hålla fast vid en mer traditionell syn på äktenskap och familj, könsidentitet och sex.

Med detta sagt är det kanske lika bra att köra igång. Och vi börjar då med ett av de vanligaste argumenten av dem alla:

1. All kärlek är bra kärlek

Detta är en av hbtq-rörelsens favoritslogans, och i de flesta fall ska vi nog tolka den som en kortform för: ”all kärlek mellan vuxna och jämlika parter är något positivt och gott, som därför ska bejakas och erkännas av omgivningen.”

Samtidigt ska sägas att det här är en mycket välvillig tolkning. Rent sakligt är det nämligen inte det som denna slogan säger. Inte heller är den lite längre uttydningen att betrakta som oproblematisk. Dessutom har vi ju det mycket laddade ordet ”kärlek”, som definitivt behöver definieras för att göra argumentet rättvisa. Låt oss därför ge oss i kast med vart och ett av dessa problem – och låt oss för enkelhets skull börja från slutet.

1) Vad betyder egentligen ”kärlek”? I de flesta fall när detta ord används i Sverige i dag menar man en känsla, och i många fall den känsla som brukar beskrivas som ”förälskelse”. Det är alltså en romantisk, och normalt också sexuell, kärlek som åsyftas. Kärleken mellan vänner, eller till (eller från) Gud finns inte med i kalkylen. Att ”all kärlek är bra kärlek” betyder därmed i klartext att ”all romantisk och/eller erotiskt laddad kärlek är bra kärlek”. Och förutom att detta lämnar mycket som vi normalt skulle kunna beskriva som kärlek därhän, pekar det på en dramatiskt annorlunda definition av detta begrepp än den som möter oss i både Gamla och Nya testamentet.

För att citera Magnus Malm: [Vi kan] inte utan vidare tala om att älska och förutsätta att vi förstår vad det betyder. Vi är så grundligt infekterade av samhällets syn på kärlek, att vi ofta befinner oss mycket långt från vad Gud menar. När man kan använda ordet ’älska’ om en bil eller en semla och som synonymt med samlag och häftig förälskelse, då är det inte konstigt att även kristna människor blir förvirrade inför vad det hela handlar om. Ordet har ju förvrängts 180 grader: från den ursprungliga betydelsen att ge sitt liv för någon, till den känsla som uppstår när något tillfredsställer det egna livet.[2]

2) Om vi alltså begränsar oss till den romantiska och/eller erotiskt laddade kärlek som vårt samhälle är så upptaget av, blir det bara ännu mer tydligt att den här slogan bär på djupa inneboende motsättningar. Är erotisk kärlek riktad mot ett barn, ett syskon, en förälder, en minderårig, flera personer samtidigt eller kanske grannens man/fru ”bra kärlek”? Knappast enligt de flesta människors sätt att se på saken. Men tagen för sig själv är det faktiskt just detta som är innebörden i ”all kärlek är bra kärlek”.

3) Slutligen måste vi därför konstatera att till och med den längre versionen av detta ”argument” innehåller flera allvarliga problem. Kärlek mellan vuxna och jämlika parter är ju bara något positivt om detta inte är till skada för en tredje part (till exempel ens man eller hustru, och de eventuella barn som skulle drabbas om jag var otrogen eller bidrog till en skilsmässa).

Som slogan måste vi med andra ord konstatera att devisen ”all kärlek är bra kärlek” inte håller för granskning. Hellre än att använda sig av denna bör man därför säga det som man i 99 fall av 100 ändå menar: Homo- och bisexuell kärlek är lika bra som heterosexuell kärlek.

Även detta påstående kan förstås behöva kvalificeras: Menar vi att känslorna mellan hetero- och homosexuella par är lika starka? Att det är lika naturligt med homo- och bisexualitet som heterosexualitet? Att samhället ska ge samma stöd åt homo- och bisexuella par som heterosexuella par? Att den biologiska och reproduktiva komplementariteten är utan betydelse? Att alla människor, oavsett läggning, ska få gifta sig?

För de flesta av oss skulle svaret på dessa frågor variera något. Men kanske är det just för att denna slogan samtidigt kan betyda ”allt” och ”inget” som den är så populär? Den lämnar helt enkelt åt den som brukar den att definiera vad man egentligen menar. Som regelrätt argument är den dock djupt problematisk. För att inte säga helt oanvändbar.

2. Detta är bara en underlivsfråga – sluta bry dig så mycket!

Även denna formulering hör till vår tids favoriter, och då inte bara från hbtq-rörelsens sida utan lika mycket från det politiska och kulturella etablissemanget. Som exempel skrev tidningen Expressen apropå debatten inom KD om homosexuella pars rätt att adoptera att partiet borde slopa ”synpunkterna på människors privatliv” och att ”I Sverige är intresset begränsat för ett parti som lägger sig i vad som sker i människors sovrum”. Rubriken på hela ledartexten var: ”Inga kådisar i underlivet. KD borde släppa underlivsfrågorna och koncentrera sig på klassiska högerfrågor.”[3]

Hur KD ska positionera sig politiskt är förstås en fråga som man kan ha olika perspektiv på. Men om man ser till själva texten är den ju i första hand ett försök att ge sina meningsmotståndare en förklenande retorisk etikett. Att helt enkelt få dem att skämmas, och därmed retirera från den offentliga debatten.

Som den katolske filosofen Roland Poirier Martinsson kommenterade fenomenet i Svenska Dagbladet: ”Jag är sexmoralist. Vi kallas ’underlivsbesatta’ av sexliberalerna. Så reducerar de ett filosofiskt samtal om en av mänsklighetens viktigaste sociala, kulturella och politiska värdegrunder till att handla om en del av kroppen stor som en normal Bibel.

Man undrar, att kräva respekt för sexuella minoriteter, är det en simpel underlivsfråga? Könsstympning av bebisar? Tonårsföraktet för flickors sexuella integritet? Fattiga barn som säljs digitalt till flåsande fähundar med kreditkort och Kleenex? Vilka frågor om sex är det som kan reduceras till ’underlivsfrågor’? …

[F]örbjud den töntretoriska etiketten ’underlivsfrågor’. Som angrepp är den helt idiotisk: hela poängen med sexmoralism är ju att sexualitet inte är enbart underlivsfrågor.”[4]

3. Det är en mänsklig rättighet att gifta sig och få barn

Frågor om sex, äktenskap, adoption och liknande har på senare tid allt mer kommit att drivas under parollen ”människorättsfrågor”. Antingen med positiva formuleringar som: ”det är en mänsklig rättighet att få …” eller med negativa formuleringar som: ”om jag inte får … kränker du mitt människovärde.”

Vid första anblicken kan denna typ av argument låta övertygande. Vem av oss vill ta ifrån någon annan hans eller hennes mänskliga rättighet? Men verkligheten bakom dessa begrepp är samtidigt betydligt mer komplex än det kan låta i debattens hetta. Låt oss ta ett grundläggande exempel, nämligen äktenskapet.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna talar om äktenskapet med följande ord: ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att … ingå äktenskap och bilda familj … Familjen är den grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten” (art 16). De enda som enligt FN-stadgan har ”rätt” att gifta sig är alltså vuxna personer av motsatt kön. Om man vill hävda att det är en ”mänsklig rättighet” för samkönade par att gifta sig får man alltså hänvisa till något annat än FN:s förklaring. Samtidigt är det högst oklart vad detta något skulle vara.

Detta var också något som påtalades i den enmansutredning som mynnade ut i ett förslag om en könsneutral äktenskapsbalk: ”Jag ser inte att konventionerna på området sträcker sig längre än till att garantera heterosexuella rätt att gifta sig”, skrev utredaren Hans Regner.[5] Och likadant i fråga om Europakonventionen. Regner skriver: ”I artikel 12 fastslås att giftasvuxna kvinnor och män har rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet. Europadomstolen har i flera fall tolkat artikel 12 så att den endast är tillämplig på kontrahenter som har olika kön. Någon rätt för homosexuella att ingå äktenskap eller registrera sitt partnerskap kan således inte härledas ur bestämmelsen.”[6] Helt följdriktigt valde Hans Regner att inte använda diskrimineringsargumentet för att motivera den förändring av äktenskapsbegreppet som han förordade. (Samma resultat har nyligen blivit resultatet av ett domslut i den Europeiska människorättsdomstolen.)

Men vi kan också ta ett annat exempel: Är det en mänsklig rättighet att få, alternativt adoptera, barn? Även detta är ett argument som dyker upp i den offentliga debatten. I praktiken kan vi också konstatera att det är ett argument som kan sägas ha segrat i och med att lagen om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor antogs.

Men även här har man fått rättighetsfrågan om bakfoten. Utifrån FN:s barnkonvention är det nämligen inte de vuxna som har rätt att få barn – utan barnen som har rätt till sina föräldrar! Som det uttrycks dels i inledningen, dels i art 7, i konventionen: ”För att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör [barnet] växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse. … Barnet skall ha rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.”

Frågan återstår därför: På vilket sätt kan det vara en mänsklig rättighet att få gifta sig, skaffa barn och liknande? Om det inte går att härleda denna rättighet vare sig till FN:s eller Europarådets texter i de aktuella frågorna – vad finns det då att hänvisa till?

Generellt uppfattar vi att det i detta läge finns två vägar att gå: antingen att betrakta hela problemkomplexet som en diskrimineringsfråga, eller att beskriva själva kärleksrelationen som en mänsklig rättighet. Låt oss därför pröva hållbarheten i dessa båda argument.

4. Det är diskriminerande att inte få gifta sig med någon av samma kön

Innan vi ger oss i kast med detta argument måste vi slå fast något som sedan 2009 är ett faktum i vårt eget land: Med tanke på den lagstiftning som ger par av samma kön rätten att vigas är det för en borgerlig vigselförrättare ett lagbrott att neka denna vigsel. Även från Svenska kyrkans sida har man lovat att det i hela landet ska finns möjlighet till samkönade vigslar.

Men frågan här och nu är ändå något annat, nämligen: är det i sig diskriminerande att inte tillåta äktenskap mellan personer av samma kön? Denna fråga kan visserligen ses som passé utifrån den allmänna samhällsutvecklingen, men inom den majoritet av kristna samfund som fortfarande motsätter sig en sådan ordning är den i högsta grad levande.

Sett ur detta perspektiv är det dock svårt att betrakta synen på äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna som diskriminerande i sig. Under lång tid har vi i Sverige haft begränsningar i fråga om vem man får gifta sig med. Fram till 2009 var det olagligt att gifta sig med en person av samma kön, och än i dag gäller följande:

• Man får inte gifta sig med en nära släktning (incest).
• Man får inte gifta sig med en minderårig (barnäktenskap).
• Man får inte gifta sig, eller vara gift, med flera personer samtidigt (polygami).
• Man får inte gifta sig med någon som själv inte vill gifta sig (krav på samtycke).

Det är svårt att hävda att just den begränsningen som vi i Sverige har tagit bort – att man inte får gifta sig med någon av samma kön – skulle vara diskriminerande, så länge som man betraktar de övriga begränsningarna som rimliga. I en utläggning av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skriver Ola Nilsson att denna ”säger tydligt att rättigheten för man och kvinna att ingå äktenskap inte får inskränkas av följande tre skäl: ras, nationalitet och religion. Samtidigt är deklarationen lika tydlig med att rätten att ingå äktenskap inskränks av tre andra skäl: ålder, frivillighet och kön. De som ska ingå äktenskap måste vara ’fullvuxna’, man–kvinna och de ska göra det frivilligt.”[7]

På ett ännu mer grundläggande plan kan vi konstatera att diskriminering bara kan anses föreligga i situationer där man gör avsteg från principen om att ”lika fall ska behandlas lika”. Och en samkönad relation kan naturligtvis inte vara att betrakta som identisk med en olikkönad. Kärleken kan visserligen vara lika stark, men det är inte kärleken som lagstiftningen tar i beaktande. I stället är det sådant som:

• Att den förening mellan en man och en kvinna som ger upphov till barn ska få så goda förutsättningar som möjligt i fråga om uppfostran, hälsa och långsiktig social och ekonomisk trygghet.
• Att de biologiska föräldrarna ska få hjälp att hålla ihop, eftersom detta generellt – och bekräftat av forskning – är det bästa för barnen.
• Att det ska vara så lätt som möjligt att fastslå vem som är biologisk pappa till de barn kvinnan föder.
• Att lagar i fråga om ägodelar, arv, vårdnad och underhåll av barn etcetera ska vara så lätta som möjligt både att förstå och att tillämpa.

Ingen av dessa punkter är som synes direkt överförbara på en samkönad relation.[8]

5. Det är en mänsklig rättighet att leva i en kärleksrelation – oavsett läggning

Men hur kan samhället neka homosexuella den möjlighet som heterosexuella har, att få leva i en innerlig och långsiktig kärleksrelation? Detta om något är väl en form av diskriminering?

Vårt svar när det gäller detta är att ja, det hade det varit – om det hade varit sant! Faktum är dock att vare sig samhällets eller kyrkans definition av äktenskapet har något med denna fråga att göra. Det finns nämligen alla möjligheter för två vuxna människor att odla såväl kärlek som vänskap, och även sexuell gemenskap, utan att kalla sin relation för ett äktenskap.

Vad denna fråga i de flesta fall handlar om är därför något annat – nämligen önskan om att inte betraktas som avvikande. I slutändan är det också detta som Hans Regner kommer fram till som det tyngst vägande argumentet för en könsneutral äktenskapslag. Som Ola Nilsson sammanfattar det hela:

”När Hans Regner presenterade den statliga utredningen om äktenskap och partnerskap i mars 2007, konstaterade han att äktenskapet har ett högre symboliskt värde än partnerskapet. Men i stället för att värdesätta detta faktum, menade han (i likhet med dem som tidigare hade använt detta argument) att homosexuella par ska få ingå äktenskap, för att homosexuella ska känna större samhällelig acceptans för sin livsstil. Utredarens främsta argument för att ge det mångtusenåriga äktenskapsbegreppet en ny definition visade sig vara att det lämpade sig väl för att på ett symboliskt sätt legitimera homosexuell samlevnad!”[9]

6. Homosexualitet är genetiskt betingat, och måste därför bejakas

Låt oss nu, med argumenten om diskriminering och alla människors lika värde i ryggen, byta spår och fokusera en stund på homosexualitetens ursprung. Denna fråga, som tenderar att dyka upp både i och utanför kyrkan, har visat sig vara minst sagt komplicerad att svara på. Judith och Jack Balswick, som är lärare i psykologi respektive sociologi vid Fuller Theological Seminary i USA, skriver:

”Om vi betraktar forskningens samlade resultat fram till i dag måste vi säga att ingen enskild teori eller förklaringsmodell kan ge en tillfredsställande redogörelse för homosexualitetens uppkomst hos en individ. En undersökning av 508 psykiaters uppfattning om homosexualitetens orsaker gav inte heller något entydigt svar. Tolv olika orsaksteorier utvärderades, och de fem som rankades som mest betydelsefulla är biologiska snarare än psykologiska. Den orsak som ansågs vara mest betydelsefull var det genetiska arvet, följt av hormonutvecklingen i fosterstadiet. Den viktigaste psykologiska orsaken var en dominant mor, följt av en svag far.”

Därefter tillägger de: ”Det förefaller vara svårt för många att komma förbi de enkelspåriga förklaringarna av homosexualitet. Vi rekommenderar dock att man förhåller sig avvaktande till alla som säger sig sitta inne med en enda allomfattande förklaring av homosexualitet.”[10]

En av de senaste större vetenskapliga studierna på området genomfördes av en svensk forskargrupp vid Karolinska Institutet under Niklas Långströms ledning.[11] Genom att undersöka alla svenska tvillingpar mellan 20 och 47 år (totalt 7 652 individer) och genom att fokusera på personer som var involverade i samkönat sex (inte bara de som definierade sig själva som homo- eller bisexuella) kom man fram till följande:

• Skillnaden i sexuellt beteende mellan manliga en- och tvåäggstvillingar kunde till 34–39% förklaras genetiskt, till 0 % av den gemensamma miljön (uppfostran, kultur etc) och till 61–66 % av den individ-specifika miljön (biologiska faktorer som livmodermiljön, födelsekomplikationer, infektioner, missbruk etc och sociala faktorer som särbehandling i uppfostran, grupptryck etc).
• Skillnaden i sexuellt beteende mellan kvinnliga en- och tvåäggstvillingar kunde till 18–19 % förklaras genetiskt, till 16–17 % av den gemensamma miljön och till 64–66 % av den individ-specifika miljön.

Mot denna bakgrund tycks det vara svårt att leda i bevis att homosexualitet i första hand skulle vara något medfött/genetiskt. Det tycks också vara fruktlöst att gå på jakt efter en specifik ”homosexualitets-gen”, även om det finns vissa genetiska kopplingar som – sannolikt givet en specifik typ av miljöpåverkan – kan bidra till en homosexuell läggning.[12]

Men även med detta sagt kan man ju fundera på om det verkligen är så att det moraliska ansvaret måste försvinna bara för att ett fenomen har genetiska förklaringar. Alltså: Om en genetiskt orsakad homosexualitet automatiskt måste levas ut. Vi menar att så inte är fallet. Eller med Judith och Jack Balswicks ord:

”En verkligt integrerad teori om homosexualitet kan inte ha biologiska eller psykosociala faktorer som sitt enda fokus. Den moraliska utvecklingen och ansvaret för de egna valen är en avgörande aspekt av sexuell mognad och äkthet, och detta gäller för alla människor. Brister i den biologiska, psykiska eller sociala påverkan kan innebära utmaningar och kamp för individer i deras strävan mot en äkta och sammanhållen sexualitet. Men samtidigt måste alla människor lära sig hantera den djupare moraliska och andliga innebörden av sexuella val och handlingar.”[13]

7. Samkönat sex förekommer även bland andra däggdjur och kan därför inte vara ”onaturligt”

Ett annat argument som har blivit vanligt i den allmänna debatten är det som har med homosexuella beteenden i djurvärlden att göra. Läromedlet Synpunkt 1a1. Naturkunskap, utgivet av Gleerups förlag, förkunnar: ”Sexualdriften handlar också om ren lust och njutning. Detta gäller inte enbart människan. Bland till exempel schimpanser har man konstaterat att många individer i en flock kan ha sex med varandra, även inom samma kön.”[14]

Motsvarande material från Bonnier Utbildning har följande att säga: ”Ibland påstås det att det skulle finnas en typ av sexualitet som är mer biologiskt naturlig än en annan. Men vid studier av högre stående djur och framför allt våra närmaste släktingar bland människoaporna visar det sig att dessa ägnar sig åt sexuella handlingar som riktar sig till såväl de egna som det motsatta könet.”[15]

Vår första fråga när vi läser detta är: Kan sexuella beteenden från djurvärlden verkligen stå modell för hur vi som människor – och som Guds avbilder – ska agera i relation till varandra? Och varför skulle det i så fall bara vara på det sexuella området som vi ska låta oss inspireras av naturen? Som tidigare nämnda Niklas Långström skriver tillsammans med en kollega apropå utställningen ”Rainbow Animals” på Naturhistoriska riksmuseet:

I samhällsdebatten tvekar man oftast inför användbarheten av kunskap från zoologi, läran om djuren, och evolutionsbiologi i förståelsen av människan. Men Rainbow animals tycks få övervägande positiv uppmärksamhet trots att de definitioner och exempel som används är problematiska. Homosexuella människor blir exempelvis indirekt jämförda med hypersexuella regnbågsdjur, som har sex med andra arter.

’Rainbow animals’ bygger på Oslo universitets utställning ’Mot naturens orden?’. Gemensamt för båda utställningarna är ambitionen att slå hål på myten att homosexuella kontakter endast finns hos människor. På utställningen ges exempel på hur en negativ inställning till homosexualitet bidragit till feltolkningar och censurerade undersökningar. Och att observationer av sexuella handlingar mellan samkönade djur ibland anpassats till rådande heteronormativa teorier.

Men varför verkar ett biologiskt förklaringsperspektiv accepteras när det gäller homosexualitet? Utställningen får beröm, troligen för att den uppfattas som politiskt korrekt. Utöver ren förströelse tycks många anse att ’Rainbow animals’ gynnar en utsatt grupp i vårt samhälle. Vi menar att utställningen i stället riskerar att underblåsa fördomar.

Utställningens definition av ’homosexuellt’ beteende är att två likkönade individer har sex. Att ’ha sex’ definieras i sin tur som att ’individer av samma kön utför parningsförsök, uppvaktningar eller stimulerar varandras könsorgan’. Det är ovanligt att man i djurvärlden lyckas observera två likkönade individer som uppvaktar eller försöker para sig med varandra samtidigt vid en given tidpunkt. Därför är det tveksamt hur representativa utställningens exempel är. Även om en bred definition är tilltalande blir problemen ännu större när man tar del av utställningens beskrivningar av djurs beteenden. …

Vi tror inte att man vinner något på den breddning av definitionen av homosexualitet som Rainbow animals introducerar. För vilka gynnas egentligen av att homosexuella människor, enligt utställningens liknelser, jämförs med opålitliga, hypersexuella tidelagsutövare? Möjligen de som inte vill ge homosexuella lika rättigheter som heterosexuella![16]

8. Heteronormen är förtryckande

Det råder delade meningar om hur man ska definiera den så kallade heteronormen. En grundläggande definition borde rimligen vara att ”majoriteten av alla människor upplever det som naturligt att attraheras av och bilda familj tillsammans med en människa av motsatt kön”. Något som i sin tur ofta leder till attityden att en människa betraktas som heterosexuell till dess att motsatsen bevisas – eller till dess att han/hon påtalar att så inte är fallet.

Men det är faktiskt inte så som begreppet ”heteronorm” brukar användas i samhället i stort – och särskilt inte av företrädare för hbtq-rörelsen. RFSL förser oss till exempel med följande svartvita definition: ”Enligt heteronormen är människor antingen tjej/kvinna eller kille/man och ingenting annat. Tjejer/kvinnor förväntas vara feminina och killar/män förväntas vara maskulina. Alla förväntas vara heterosexuella. … Att följa eller passera inom normen ger ekonomiska, politiska och sociala fördelar. Att bryta mot heteronormen kan resultera i bestraffning i form av allt från tystnad till våld.”[17] Vår spontana reaktion när vi läser detta är att ytterst få människor vi känner skulle formulera sig så här kategoriskt!

Även RFSL ungdom är dock inne på samma spår: ”Heteronormen leder till att personer som inte passar in i mallen genom att bryta mot normer för kön och sexualitet på olika sätt missgynnas och löper större risk att bli utsatta för osynliggörande, trakasserier och våld. Samtidigt innebär det att den som följer normen på olika sätt gynnas och får privilegier av det.”[18]

Här måste vi rimligen stanna upp och fundera lite. Vad exakt menar RFSL ungdom med att ”missgynnas” och att ”bli utsatta för osynliggörande, trakasserier och våld”? Utan tvekan finns det hbtq-personer som kan vittna om ett negativt bemötande – och ibland till och med våld. Men frågan är ändå vad RFSL ungdom lägger i dessa ord? Menar de en orättfärdig form av diskriminering, eller helt enkelt att man behandlas som den minoritet man är och att man inte automatiskt inkluderas i de heterosexuellas förutsättningar när det gäller biologi, reproduktion och familjebildning? Det var dessa perspektiv som vi var inne på i fråga 3–5 ovan.

Även Lena Martinsson och Eva Reimers – som båda är framträdande ideologer inom den normkritiska pedagogiken – är inne på liknande tankegångar: ”Hade det exempelvis inte funnits en heterosexuell norm som upprepas och imiteras i allt från hur barn uppfostras, till romaner och arbetsorganisationer hade det inte heller funnits homofobi. Det är när heterosexualitet gång på gång skiljs ut som den privilegierade sexualiteten som skräcken för det andra – det som inte faller inom den heterosexuella normens ram – möjliggörs. Utan denna normbildning hade det varken varit möjligt eller meningsfullt att kategorisera människor utifrån vilket kön eller genus de känner begär till.”[19]

Hela den biologiska och psykosociala verklighet som gör polariteten mellan manligt och kvinnligt till något väsentligt avfärdas av Martinsson och Reimers som något ideologiskt och därmed suspekt. En ideologi (heteronormativitet) ställs på så sätt emot en annan ideologi (normkritik/queer) – som om det bara handlade om tycke och smak, utan förankring i fenomen som biologi, reproduktion och familjebildning.

Alla dessa citat kan därmed också illustrera beskrivningen av heteronormativiteten som något orättfärdigt eller förtryckande. Men denna bedömning har alltså som sin förutsättning att såväl grundläggande biologi som psykosocial komplementaritet betraktas som ointressanta. Det som i praktiken uppfattas som förtryckande är därmed inte heteronormen som sådan, utan alla normer som delar in mänskligheten i olika grupper. I detta visar sig också det skapelsefientliga draget i vår tids normkritik. I praktiken är det ju själva skapelsen – våra biologiska kroppar, våra hormoner och våra reproduktiva funktioner – som uppfattas som problemet!

9. Vi behöver inte tolerera dem som motsätter sig samkönat sex, lika lite som vi behöver tolerera andra intoleranta ideologier som rasism och nazism

Ett sista argument som kan vara värt att stanna upp inför är det som innebär att ”tolerans” i praktiken bara skulle innefatta människor som bejakar något – men aldrig dem som säger nej till något. Som kristen i allmänhet, och som tveksam till samkönat sex i synnerhet, kan man därmed behöva räkna med att buntas samman med alltifrån rasister och nazister till – som Jonas Gardell gör i tidningen Expressen[20] – IS-soldater.

De flesta av oss har samtidigt på känn att detta är en både orättvis och orimlig behandling. Men på vilket sätt?

För det första beror det förstås på vad dessa beskyllningar grundar sig på. Det finns gott om människor både i och utanför kyrkan som vid något tillfälle har uttryckt sig ovist, klumpigt eller direkt elakt när det gäller homosexualitet. Som kristna har vi inget skäl att börja försvara detta, och särskilt inte när det övergår till rena hatkampanjer; homofobi i ordets verkliga betydelse – rädsla eller beröringsskräck för homosexualitet och homosexuella människor – är inte någon kristen dygd. Och samma sak kan självklart sägas om beteenden som hot, förtal och våld.

Men de flesta av oss delar samtidigt erfarenheten att detta är extremt ovanliga fenomen inom den kristna kyrkan. Alla etablerad ledare i Sveriges kristenhet skulle garanterat ta avstånd från ett sådant beteende. Däremot tycks det finnas vissa lobbyister som mycket gärna buntar samman de människor som ställer sig tveksamma till samkönat sex med olika militanta beteenden. Alternativt att dra guilt-by-association-kortet: ”Om du inte fullt ut bejakar hbtq-rörelsen, ställer du dig på samma sida som nazisterna och alla andra som förföljer och trakasserar denna grupp.”

För det andra behöver vi slå fast att lagen om yttrandefrihet faktiskt inte bara är tänkt att gälla människor som är kloka eller taktfulla. Det är inte brottsligt att sakna förmåga att uttrycka sig nyanserat – även om det hjälper, inte minst om man vill ge sig in i den offentliga debatten. Som i det berömda citatet av Evelyn Beatrice Hall: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” Eller på modern svenska (eller snarare franska): ”Je suis Charlie.”

För det tredje har vi redan konstaterat att vare sig en klassisk syn på äktenskapet eller på rätten att adoptera barn är att betrakta som diskriminerande utifrån FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen. Detta i kontrast till såväl rasism som nazism, eftersom båda dessa ismer bygger på en människosyn som står i konflikt med internationella konventioner.

För det fjärde behöver inte ett avståndstagande från samkönat sex bygga på ett avståndstagande från homosexuella människor. Inte heller bör det göra det. Tvärtom är det en i grunden ganska logisk slutledning av 1) hur vi människor är skapta, 2) hur den mänskliga reproduktionen går till och 3) hur ett samhälles lagar brukar vara konstruerade som leder fram till slutsatsen att vi faktiskt bör göra skillnad mellan samkönat och olikkönat sex.[21]

Summa summarum: Kristna människors hat och våld mot homosexuella kan möjligen likställas med hat och våld drivet av rasistiska eller nazistiska motiv. Men detta är ett ytterst ovanligt fenomen, som inte går att förknippa med den åsikt som majoriteten av världens befolkning fortfarande håller för sann, nämligen att vi i första hand är skapade för olikkönat sex. Vare sig som kristna eller som medmänniskor är vi skyldiga att i alla stycken bejaka andra människors livsval. Snarare behöver vi lära oss att skilja mellan sak och person. Frågan är om vi då också kan förvänta oss respekt från hbtq-rörelsens företrädare?

Svenska Evangeliska Alliansen

Se även artiklarna Äktenskapsfrågan – varför bry sig? och Äktenskapsfrågan i samhället – varför så svårt?

 

[1] Stefan Gustavsson, ”Vi är mer än vår sexualitet” i Världen idag 120625.

[2] Magnus Malm, Vägvisare (EFS-förlaget 1990), s 100.

[3] ”Inga kådisar i underlivet”, Expressen 150818.

[4] Roland Poirier Martinsson, ”Sexualitet handlar om mer än underliv” i Svenska Dagbladet 150412.

[5] Hans Regner, Äktenskap för par med samma kön – Vigselfrågor (SOU 2007:17), s 229.

[6] Hans Regner, Äktenskap för par med samma kön – Vigselfrågor (SOU 2007:17), s 136.

[7] Ola Nilsson, För äktenskapet – i tiden: Analys och argument i debatten, Relevant Media 2007, s 234. I samma kapitel ger Nilsson också ett annat exempel, när han skriver: ”Rösträtten har sina naturliga begränsningar genom krav på ålder och medborgarskap, utan att principen om alla människors lika värde för den skull förkastas.”

[8] För en fortsatt utläggning av detta, se artikeln Äktenskapsfrågan i samhället – varför bry sig?

[9] Ola Nilsson, För äktenskapet – i tiden: Analys och argument i debatten, Relevant Media 2007, s 31.

[10] Judith K och Jack O Balswick, ”Vad är homosexualitet? – Några förklaringsmodeller” i Den hemlösa sexualiteten: Om homosexualitet och kristen tro (Libris 2001), s 190–191. Så sent som 2013 skrev American Psychiatrist Association: ”orsakerna till sexuell orientering (både homosexuell och heterosexuell) är vid denna tidpunkt okända och sannolikt flerfaldiga och inkluderar biologiska och beteendemässiga rötter som kan skifta mellan olika individer och även skifta över tid”. http://apa.org/topics/lgbt/orientation.pdf.

[11] Niklas Långström m fl, ”Genetic and environmental effects on same-sex sexual behavior: A population study of twins in Sweden” i Archives of Sexual Behavior nr 1 2010, 39, 75-80.

[12] Se vidare artikeln ”Causes of homosexuality studied” i nättidningen Scientist Live 130304. http://www.scientistlive.com/content/20670.

[13] Judith K och Jack O Balswick, ”Vad är homosexualitet? – Några förklaringsmodeller” i Den hemlösa sexualiteten: Om homosexualitet och kristen tro (Libris 2001), s 196.

[14] Anders Henriksson, Synpunkt 1a1. Naturkunskap (Gleerups 2011), s 158.

[15] Iann Lundegård, Naturkunskap. 1a1 (Bonnier Utbildning 2011), s 123.

[16] Niklas Långström och Hasse Walum, ”Jämför inte homosexuella med sexuellt avvikande djur” i Expressen 090102. http://www.expressen.se/debatt/jamfor-inte-homosexuella-med-sexuellt-avvikande-djur/.

[17] http://www.rfsl.se/hbtq-fakta/hbtq/begreppsordlista/.

[18] http://www.transformering.se/vad-ar-trans/normer.

[19] Lena Martinsson och Eva Reimers (red), Skola i normer (Gleerups 2008), s 8–9.

[20] Jonas Gardell, ”Han säger att han tänker ta livet av sig” i Expressen 150416. http://www.expressen.se/kultur/han-skriver-att-han-tanker-ta-livet-av-sig/.

[21] Se argumentationen i artikeln Äktenskapsfrågan – varför bry sig?