Att det är svårt att tala om äktenskap och sexualitet i kyrkan är inte någon nyhet. Bibelns författare kan visserligen inte beskyllas för att rygga tillbaka inför dessa ämnen; det räcker att läsa igenom Höga Visan eller Första Korinthierbrevet 6–7 (för att inte tala om Hesekiel 23!) för att bli klar över att så inte är fallet. Men med kyrkofadern Augustinus som det första framträdande exemplet har det ändå varit vanligt med ett mer eller mindre neurotiskt förhållningssätt till kroppen och sexualiteten under kristendomens historia. Ett arv som tyvärr har förvaltats inte minst av kyrkans väckelserörelser.
Detta arv har vi till stora delar kunnat göra upp med, i alla fall i Sverige. Men ändå är det påfallande svårt att få till vettiga och nyanserade samtal om dessa ting i dagens kristenhet. Särskilt när vi smalnar av frågan till att handla om sådant som äktenskapets särställning eller hur vi ska förhålla oss till homosexualitet.
Hur kan detta komma sig?
Själv tror jag att det handlar om ett antal saker som samverkar, och som på ett särskilt sätt strålar samman i frågan om homosexualitet. Låt mig därför kort redogöra för dessa. Stora delar av dagens svenska kristenhet lider, menar jag, av:
En förlorad helhetssyn på kroppen
För Bibelns författare är det av största vikt vad vi faktiskt gör med våra kroppar. Det faktum att vi är skapade till Guds avbilder ger oss en inneboende värdighet, med konsekvensen att vi inte får behandla våra kroppar hursomhelst; inte heller får vi bete oss som djuren. Särskilt viktigt blir detta för oss som är kristna, eftersom vi inte bara är skapade till Guds avbild – vi är också fyllda med Guds helige Ande (se 1 Kor 6:12–20).
I kontrast till detta har våra kroppar i dagens samhälle blivit allt mer av en slit-och-släng-vara.[1] Vi blir ständigt matade med bilder av hur de exploateras i reklam och media – för att inte tala om den lukrativa porrindustrin. I allt fler sammanhang tycks sexualiteten reduceras till något mer eller mindre djuriskt, som om det bara handlade om våra individuella lustar. Sex som ett uttryck för kärlek, trohet och en djup själarnas gemenskap är dessutom mer eller mindre utraderad från de dominerande läromedlen i skolans sex- och samlevnadsundervisning.[2]
Det är uppenbart att även den kristna kyrkan har blivit påverkad av detta. Kanske inte så att majoriteten av Sveriges kristna har övergett kopplingen mellan kärlek och sex. Men för allt fler troende är det ändå svårt att tänka sig att något som ”känns rätt” kan vara moraliskt fel. Gud kan väl inte ha några synpunkter på vad vi gör mellan lakanen? Så stor roll kan det väl ändå inte spela?
Generellt kan man nog också säga att vi i stora delar av kristenheten saknar en genomtänkt teologi när det gäller våra kroppar – något som får konsekvenser både på detta och på andra områden.
En förlorad helhetssyn på sex
Men det är inte bara kopplingen mellan Guds vilja och våra kroppar som i vår tid har blivit svår att identifiera sig med. Samma sak kan sägas om Guds mer specifika instruktioner i fråga om vårt sexuella beteende. Rent konkret: vår syn på och definition av otukt.
På nästan 100 ställen i Nya testamentet varnas vi på ett eller annat sätt för otukt. Traditionellt har denna term brukat definieras som ”all sexuell utlevelse utanför det monogama heterosexuella äktenskapet”. Kyrkans vägledning när det gäller detta har kunnat sammanfattas med uttrycket: Antingen äktenskap – eller celibat.[3]
Men i takt med samhällsutvecklingen i stort har det blivit allt vanligare att även i kyrkan sätter likhetstecken mellan exempelvis äktenskap och samboskap. I alla fall har man – till skillnad från både Jesus och Paulus (se Joh 4:18; 8:11; 1 Kor 5–6) – upphört att markera emot sådana sexuella relationer som befinner sig utanför det äktenskapliga förbundet.
Och det är klart: Om vi inte längre definierar utomäktenskapliga heterosexuella relationer som otukt – varför skulle vi då vara så kittsliga med homosexuella relationer? Om bibeltolkningen kan modifieras när det gäller heterosexuella, borde den inte kunna göra det även när det gäller homosexuella?
Ytterst sett tänker jag att detta blir en fråga om konsekvens: det blir orimligt att hålla fast vid Bibelns ord om samkönat sex om vi inte också gör det i fråga om olikkönat sex.
En förlorad helhetssyn på synden
Kopplat till detta finns naturligtvis också frågan om vår syn på synden. För både Jesus och apostlarna är synden något som vi med alla till buds stående medel ska fly ifrån. ”Om ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig! Det är bättre för dig att en av dina lemmar går förlorad än att hela din kropp kastas i Gehenna”, säger Jesus (Matt 5:29). ”[D]en som återför en syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler många synder”, skriver Jakob (Jak 5:20). ”Fly bort från otukten!”, skriver Paulus (1 Kor 6:18).
Men i dagens svenska kristenhet ligger betoningen så mycket på Guds nåd och förlåtelse att vi har svårt att riktigt ta in budskapet i dessa texter. Hela tanken på att något skulle kunna vara riktigt allvarligt – att synden kan orsaka skador också på en troende människas gudsrelation – är för många moderna kristna något främmande. Därmed blir det också svårt att ta fasta på detta allvar när vi kommer till Bibelns varningar för sexuell synd.
En förlorad helhetssyn på lärjungaskapet
Men det är inte bara synden som inte förkunnas med samma skärpa som på väckelsens tid. Även synen på lärjungaskapet i stort har förändrats. ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge”, säger Jesus (Luk 14:27). Men som kristna i Sverige lever vi i en kultur som i ett antal avseenden kan sägas leva enligt minsta motstånds lag. Motstånd betraktas som något onödigt, och få saker anses värda att verkligen offra sin bekvämlighet för.
Och samma sak i våra predikstolar. Budskapet om en tro som innebär offer, lidande, försakelse … kliar inte direkt i öronen på dem som lyssnar (jfr 2 Tim 4:3). Och det är förstås ingenting konstigt med det. Det är bara det att offer, lidande och försakelse har varit centrala begrepp under hela den kristna kyrkans historia! Det är inte för inte som Tomas à Kempis bok ”Om Kristi efterföljelse” är den näst mest spridda boken i världen – med Bibeln på en självklar första plats.
Den distans till detta ämne som präglar dagens kristenhet får konsekvenser på flera plan.
För det första gör det tanken på att lida för Kristus till något väldigt främmande – för att nu inte säga ”onödigt”. Särskilt det faktum att vi i äktenskapsfrågan ofta upplever att vi kritiseras för något som vi säger nej till är för många av oss en besvärande omständighet; om vi alls ska lida som kristna vill ju göra det för något som vi säger ja till! Genom hela kyrkans historia kan vi dock se att det faktiskt är det förra som dominerar: kyrkan har blivit förföljd inte för sin bekännelse till Kristus, utan för sin ovilja att dyrka samhällets övriga gudar.[4]
För det andra säger det sig själv att tanken på att som homosexuell avstå från sex som en del av sin lydnad för Kristus (jfr Matt 19:12) måste vara oändligt mycket lättare att förstå i en kyrka som regelbundet talar om varje troendes kallelse att offra sin bekvämlighet och sina naturliga behov för himmelrikets skull. När så inte är fallet blir det i stället så att samkönat sex pekas ut som något unikt, som en brottning eller synd olik allt annat. Något som knappast gör Nya testamentet rättvisa, och som i värsta fall ger intrycket av att det är homofobi snarare än bibeltro som ligger bakom kyrkans skepsis mot detta sexuella uttryck.
En förlorad tillit till Bibeln
Slutligen måste vi därför också nämna den kanske mest grundläggande frågan av dem alla – nämligen förändringen i vårt förhållningssätt till Bibeln. Och vi behöver inte ens bena ut detaljerna kring den komplicerade frågan om vilket slags bibelsyn som gör Guds ord den största tänkbara rättvisan. Låt oss bara konstatera att Bibeln i många troendes ögon – och kanske utan att vi ens har reflekterat över det – har gått från att vara avgörande till att enbart fungera som rådgivande i etiska frågor.
Och kanske ännu vanligare: Att vi har blivit så tillfreds med det budskap som kan sägas förmedlas genom de så kallade ”stororden” – nåd, kärlek, barmhärtighet, frälsning … – att vi inte tycker oss behöva bry oss om detaljerna som döljer sig bakom dessa ord. I stället för att läsa som det står: att kärleken är en sammanfattning av de andra buden (se Rom 13:9) gör vi därför den minst sagt fria tolkningen att kärleken ersätter de andra buden.
Och då kan det väl inte vara så petigt, vare sig med synen på sex eller något annat som man förr brukade bunta samman i ett annat av stororden – nämligen helgelsen?
Synen på homosexualitet – ”sista bastionen” för ett synsätt som vi i stort har tagit avstånd ifrån?
Poängen med ovanstående iakttagelser är inte att förenkla något som vi alla vet är komplicerade frågor. I stället är det att med breda penseldrag måla upp bilden av varför det är så svårt att komma till ”pudelns kärna” när vi i kyrkan försöker samtala om en biblisk syn på sex i allmänhet och samkönat sex i synnerhet. På flera områden där vi har distanserat oss från Nya testamentets undervisning kan man också säga att kyrkans förhållningssätt till homosexualitet har blivit till den ”sista bastionen” där denna undervisning fortfarande sägs äga relevans, något som kan illustreras med hjälp av följande cirklar:
Om skärningspunkten mellan cirklarna står för synen på utlevd homosexualitet, kan större delen av deras yta stå för delar av Nya testamentets budskap som nästan aldrig får något utrymme i vår nutida förkunnelse. Och helheten samverkar till att göra den klassiska synen på äktenskap och sexualitet till något allt mer svårbegriplig för en vanlig kyrkobesökare.
I detta borde vi samtidigt kunna få en fingervisning om vad som är nyckeln om vi vill försöka vända denna trend i vår svenska kristenhet. Om vi faktiskt tror att ovanstående punkter har en förankring i den bibliska uppenbarelsen, kan det nämligen inte vara någon lösning att sluta tala om vår syn på homosexualitet. I stället är det att på nytt och med frimodighet börja förkunna det som cirklarna i sin helhet står för – inte bara för att tillämpa dem på samkönat sex, utan för att visa på deras konsekvenser för våra liv i stort. Både som hetero-, homo-, bi- och transsexuella.
Inget av detta står naturligtvis i motsats till att vi också behöver möta människor där de är, eller att vi behöver tala om dessa saker med både nåden och sanningen som drivkraft. Snarare handlar det om en förnyad teologi och strategi i fråga om det kristna lärjungaskapet – en strategi som gör Nya testamentets helhetsvision för det kristna livet rättvisa.
Olof Edsinger
[1] För en fortsatt utläggning av detta, se Magnus Malms bok Fotspår i glastrappan (Artos 1999).
[2] Se NfS och Ulf Silfverlings rapport ”Naturkunskap – icke godkänt”, https://samlevnadochsexualitet.wordpress.com/forskning-rapporter/naturkunskap-icke-godkant/.
[3] Värt att notera är därmed att alla människor åtminstone periodvis är kallade till celibat. Även gifta måste räkna med perioder av sexuell avhållsamhet, till exempel i samband med sjukdom, ålderssvaghet eller de första månaderna efter en förlossning.
[4] För en fortsatt utläggning av detta, se Magnus Malms bok Viskningar från katakomberna: skisser för en kristen motkultur (Libris, andra utökade upplagan 2007).