Enligt kristen tro är världen designad. Gud har tänkt ut tillvaron och sedan förverkligat sin tanke. Jesus delade det perspektivet. När de religiösa ledarna i hans samtid ville diskutera specifika skilsmässofall, valde Jesus att först inte svara på deras fråga. Istället gick han tillbaka till skapelsen och frågan om Guds ursprungliga design (se Matt 19), för att därifrån kunna sluta sig till ett svar på frågan om skilsmässa. Det är Guds tanke i skapelsen som måste vägleda den kristnes tänkande.
Vi såg i förra artikeln hur Gud designat äktenskapet som platsen för den sexuella gemenskapen. Vad innebär det för våra moderna samlevnadsformer, som sambo till exempel?
Redan på 1860-talet uppstod det som i folkmun kallades ”Stockholmsäktenskap”. Fattiga människor som flyttade från landsbygden till storstaden hade inte råd att gifta sig och valde därför att bara flytta ihop. Från 1960-talet och framåt har sambo blivit en vanlig samlevnadsform i nästan alla sammanhang, från kungahuset och neråt. Formellt räknas det inte som ett civilstånd, men det är en samlevnadsform som är rättsligt reglerad genom sambolagstiftningen. Med viss eftersläpning har sambo också – i huvudsak under tystnad och utan ordentlig genomlysning – accepterats i många kristna sammanhang.
Varför sambo?
Varför blir man sambo istället för att gifta sig? Det finns ett antal skäl. Längre tillbaka, på det röda 70-talet, var det vanligt med kritik mot själva institutionen äktenskap; den sågs som en del av det borgerliga förtrycket. Idag har institutionen äktenskap en positiv klang; för gayrörelsen var det oerhört viktigt att få tillgång just till äktenskapet och göra lagstiftningen könsneutral. Kritik mot äktenskapet bygger idag ofta på en negativ personlig erfarenhet, mer än på ett underkännande av själva institutionen som sådan. Man har sett dysfunktionella äktenskap på för nära håll.
De vanligaste argumenten för sambo är pragmatiska: det är billigare med en lägenhet än med två, vi vill ha ett sommarbröllop och är sambo fram till dess, vi vill se hur det är att dela hela vardagen tillsammans, vi vill veta om vi är tillräckligt synkade sexuellt, vi lever redan tillsammans sexuellt, då kan vi lika gärna bo ihop … Argumenten är fullt begripliga, men inte övertygande ur kristen synvinkel.
Varför inte sambo?
För det första är sambo en äktenskapsliknande samlevnadsform, utan att vara ett äktenskap. De flesta sambopar, som fortsätta att hålla samman, gifter sig efter en tid. Sambo går alltså inte att likställa med äktenskap; om det vore ett äktenskap skulle man ju inte senare kunna gifta sig! Och det är äktenskapet – inte sambo – som Gud designat för sexuell samlevnad.
Ibland hävdas det att samlaget konstituerar äktenskapet och att de som lever tillsammans sexuellt därmed ska betraktas som gifta. Men den tanken är ohållbar, av flera skäl. Praktiskt skapar det kaos i ett land som Sverige om alla sexuella relationer skulle innebära att ett äktenskap därmed har ingåtts. Bibliskt stämmer det inte heller. Sex innan man gift sig betraktas som otukt, inte som en vigsel. Som Paulus säger i 1 Kor 7: ”Men om de inte kan behärska sig bör de gifta sig; det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå.” Man blir inte gift genom att ge efter för sin åtrå; man gifter sig för att skapa det rätta sammanhanget för den sexuella gemenskapen.
För det andra innebär sambo en lägre grad av överlåtelse, det är själva idén bakom sambo. Man har inte riktigt bestämt sig för varandra, dörren står fortfarande på glänt. Men den sexuella gemenskapen är enligt kristen tro förbundstecknet, manifestationen av den villkorslösa överlåtelsen till varandra. Därmed separerar sambo förbundstecknet (den sexuella gemenskapen) från förbundet (äktenskapet). Sambo innebär att man plockar ut äktenskapets fördelar, utan att fullt ut gå in under dess förpliktelser.
Grundfrågorna är: Har ni bestämt er för varandra, varför gifter ni er inte då? Om ni inte har bestämt er för varandra, varför lever ni då som om ni tillhörde varandra?
Två invändningar
Men om vi bestämt oss för äktenskap och bröllopet redan är bokat, då spelar det väl ingen roll om vi flyttar in i den gemensamma lägenheten ett halvår i förväg? Frågan bygger på ett missförstånd. Man har inte bestämt sig definitivt förrän man svarat JA. Det är poängen med frågorna vid en vigsel. Fram till dess att båda parter, offentligt och juridiskt förpliktigande, har sagt sitt ja, är man inte gift. Båda parter har fortfarande moralisk frihet att bryta relationen. Orden vid vigseln har en performativ karaktär; de skapar något – ett äktenskapsförbund – som inte fanns innan orden utsades. Det är därför vigselförrättaren efter löftena säger: ”Härmed förklarar jag er som man och hustru”.
Men är det inte viktigt att veta hur vi fungerar sexuellt tillsammans, innan vi bestämmer oss för om det definitivt ska bli vi? Kristen tro vänder på perspektivet. Sex är en starkt sammanbindande kraft som förgyller relationen – och som därför har fått många att fortsätta relationer som inte har förutsättningar att djupna och utvecklas. Om förälskade par istället väntar med sex är det lättare för dem att utvärdera om de som personer passar bra ihop på andra områden och därför kan forma en långsiktig gemenskap. När de sedan gifter sig får de den sexuella gemenskapen och glädjen som en gåva som förgyller den relation som redan är stark. Det är en gåva de älskande tillsammans får utforska och växa i.
Stefan Gustavsson
PS. Kolla gärna in följande artikel från New York Times för ytterligare perspektiv på denna fråga: The Downside of Cohabiting Before Marriage.