Sverige är berömt internationellt, inte bara för Ikea och Volvo, utan också för den svenska synden. Filmer som Sommaren med Monika, Kärlekens språk och Jag är nyfiken gul spred under 1950- 0ch 60-talen bilden av Sverige som den sexuella revolutionens hemland. Det är en bild som vi med stolthet har fortsatt att odla. Vi vill gärna ligga främst i kampen för en ny syn på sex.
Nu är det inte svårt att finna positiva följder av den sexuella revolutionen. Kunskap om kropp och sexualitet har blivit en självklarhet. Prydhet och skamstämpling har ersatts av öppenhet. Sexuell njutning bejakas med självklarhet. Jag vet ingen som vill tillbaka till 1900-talets första hälft.
Samtidigt finns det anledning att också kritiskt utvärdera den sexuella revolutionen. Vilka är konsekvenserna 50 år senare? Man behöver inte lyssna länge till samtidskulturen för att se att allt inte är som det borde. Låt mig ge fem exempel.
För det första sexuellt överförbara sjukdomar. Statistiken är deprimerande läsning. På tio år har klamydia – som är en allvarlig sjukdom som för kvinnor kan leda till sterilitet – ökat med 239 %. Socialstyrelsen lanserade därför 2009 en nationell handlingsplan för klamydiaprevention. Och det är inte bara klamydia som ökar; det gäller också HIV, gonorré, kondylom, syfilis …
WHO varnar för ny totalresistent form av gonorrré. ”Gonorré är en stor utmaning för folkhälsan”, säger Manjula Lusti-Narasimhan, från WHO: s avdelning för reproduktiv hälsa och forskning. Hon säger att mer än 106 miljoner personer smittas med sjukdomen varje år.
För det andra sexbrott. Statistiken är än mer sorglig; sett över en trettioårsperiod har antalet anmälningar femdubblats. 2009 blev det stora rubriker när det konstaterades att Sverige har flest våldtäkter i Europa. Bara under 2010 anmäldes 2 530 våldtäkter mot barn (0-17 år).
Självklart måste man diskutera frågan om mörkertal, anmälningsbenägenhet, lagtextens utformning och vad det betyder för hur vi ska tolka statistiken. Men det påverkar inte den grundläggande bilden; det har skett en skrämmande ökning av övergrepp och sexbrott.
Tänk på #prataomdet – den stora diskussionen om sexuella handlingar i lagens gråzon som fick twittervärlden att gå i spinn.
För det tredje sexlivet. Katerina Janouch, sexrådgivare på Expressen, skriver så här:
”Jag tror att vartannat brev och mejl jag får nuförtiden handlar om förlorad lust. Lusten saggar. Kärleken går på sparlåga. Folk är inte sugna på att hångla, kramas eller tokpippa. Den senaste chocken är en ny brittisk undersökning som hävdar att hela fyrtio procent av de brittiska männen inte vill ha sex överhuvudtaget. Unga, friska, förmodligen rätt snygga män. Vad är det som händer?”
För det fjärde skilsmässorna. Vi blir allt sämre på överlåtna relationer. Kärleken kroknar längst vägen. 50 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa. För samboförhållanden är siffran ännu högre.
För det femte aborterna. Varje år utsläcks mellan 35 000 och 40 000 ofödda människors liv, samtidigt som många av de kvinnor som genomgår aborterna efteråt lever med inre smärta.
Bakom all denna kalla statistik, finns verkliga människor och bottenlös sorg och smärta. Frågan infinner sig: Är Sverige verkligen kärlekens och sexualitetens Utopia?
Vår sexuella livsstil innebär mycket njutning, men också mycket smärta. Vi skadar oss själva, varandra, våra barn, våra kroppar, vår kärlek … Den sexuella revolutionen har inte bara inneburit frigörelse, utan också destruktiv förnedring.
Alain de Botton, välkänd ateistisk författare, satte fingret på den ömma punkten i tidskriften The Spectator:
”Jag tog det modiga steget att lämna London och begav mig för att bo med några nya vänner i Gloucestershire. En kväll, efter en erfoderlig mängd vin, gick vi runt bordet och avslöjade våra svagheter. Jag nämnde min feghet, ångest och narcissism, men tre av mina manliga vänner erkände att de nyligen hade gått igenom djupa perioder av internetporrberoende – inte den milda nyfikenheten som man kan förvänta sig, utan den typ där man inte kan vänta att komma hem för att kolla upp de senaste erbjudandena och är uppe till klockan tre varje natt. Detta får mig att tro att det numera endast är religionerna som fortfarande verkligen tar sex på allvar, i den meningen att man korrekt respekterar dess makt att vända oss bort från våra prioriteringar.
Endast religionerna ser det som något potentiellt farligt och något vi behöver skyddas mot. Vi kanske inte sympatiserar med vad de vill att vi ska tänka på i stället för sex, men vi kan – kanske bara efter att ha tagit kål på, Gud vet hur många timmar på nätet – förstå att sexuella bilder kan överväldiga våra rationella förmågor med deprimerande lätthet.
Sekulära personer föraktar religioner för det sätt de får kvinnor att täcka sig själva. Skulle en rationell vuxen man verkligen vända upp och ner på sitt liv om han fick se en glimt av ett par knän? Och vem utom en mental vekling kan allvarligt påverkas av skådespelet av en grupp halvnakna tonårsflickor som strosar längs med stranden? Tja, en hel del av oss. Vi kanske inte vill gå så långt som att beslöja människor, men kanske kan vi se poängen i att minska det okontrollerade flödet av pornografi ner genom våra fiberoptiska kablar.
Även om vi inte längre tror på en gud, kan vi medge att en viss grad av repression kan vara nödvändigt för samhällets funktion. Återhållsamhet är inte bara för katoliker, muslimer och viktorianer, men för oss alla.”
Det är kanske inte så enkelt att allt blir bra bara vi tar bort sexuella tabun?
Stefan Gustavsson