Ett hem i församlingen

Att möta konflikter under bönens förtecken[1]

 

Larsåke W Perssons kapitel i antologin Den hemlösa sexualiteten: Om homosexualitet och kristen tro (Libris 2001). Här presenterat i den version som publicerades i boken Lyda Gud eller människor? Om samfundsregler och samvetsfrågor i svensk frikyrklighet med utgångspunkt från Svenska Baptistsamfundet (SBF 2008).

 

Konflikt under bönens förtecken

Frågan om den kristna synen på homosexualiteten har blivit en av de mest laddade inom kyrkor och samfund. Den har avslöjat djupgående motsättningar mellan företrädare för olika tolkningar och förhållningssätt. Upprördheten över meningsmotståndarnas inställning är stark på ömse håll. Konflikten har orsakat splittring i församlingar, fått enskilda personer att lämna sina församlingar och lett till att ekumeniskt samarbete har upphört. Å andra sidan finns många församlingar för vilka frågan – ännu – är teoretisk. Ingen torde emellertid ha kunnat undgå att lägga märka till hur infekterad saken är i den offentliga debatten. En del tar snabbt ställning. Andra känner olust inför frågan, vill helst undvika den. Några vägrar att ge sig in i det offentliga samtalet med hänvisning till att frågan är ”fel ställd”, att det måste ha uppstått något grundläggande fel i hela debatten när en fråga av denna art får en sådan dignitet i kyrkans liv att den hotar hela den kristna gemenskapen. Samtidigt är det inte förvånande att konflikter kan fördjupas till olöslighet när den enes frihet kommer i konflikt med en annans samvete och när den enes förståelse av Bibeln går stick i stäv med en annans. På den punkten skiljer sig frågan om homosexualiteten inte från många andra tolkningsfrågor i den kristna församlingen, t.ex. frågan om kvinnors tillträde till pastorstjänst och prästämbete.

För egen del känns det viktigt att finna någon sorts ”förtecken” som kan ange tonen i detta svåra samtal och som kan hålla samman de olika ”stämmorna” i en gemensam tonart och någon sorts harmoni. Det förtecken jag vill pröva är ”bönens förtecken”. Det är inte något originellt grepp. ”Lex orandi – lex credendi” (bönens lag är trons lag) är ju en gammal kristen inställning, nämligen att vi tror som vi ber.

Hem i pluralismen

I det pluralistiska samhället finns plats för de flesta åsikter och livshållningar. Den som söker likasinnade behöver inte söka förgäves. Som regel finns det någonstans där man kan få stöd och medhåll. För den som vill agera offentligt för en sak finns dessutom ett stort antal aktionsgrupper och demonstrationståg att ansluta sig till. Så är det också när det gäller de homosexuellas situation i samhället. Där är det således överflödigt att fråga om det finns ”tillflykter” eller ”gömställen” för den homosexuella kärleken. Sådana saknas inte, även om de kanske är lättare att finna i storstadsmiljöerna än på landsbygden. Nu gäller det om – och på vilka villkor – homosexuella och lesbiska kristna kan finna ett hem i den kristna församlingen. Den frågan besvaras olika från den ena församlingen till den andra.

Ordet hem är betydelsefullt i sammanhanget. Det leder tanken till en välkomnande boendegemenskap, inte bara till tillfälligt tak över huvudet. Uttrycket hem i församlingen ger också associationer till relationsord som förtroende och ömsesidighet snarare än till juridiska begrepp som rättigheter och offentlig plats. Det är skillnad mellan öppenhet och ödslighet.

I mitt försök att belysa frågan om – och på vilket sätt den kristna församlingen kan erbjuda ett hem för den homosexuella kärleken vill jag utgå från fyra olika perspektiv

• det perspektiv som utgörs av min egen erfarenhet – en ofrånkomlig utgångspunkt för mina tankar och min hållning
• ett ecklesiologiskt perspektiv, dvs. ett perspektiv som utgår från den kristna församlingen som kollektiv
• de andliga ledarnas perspektiv
• den enskilda själavårdens perspektiv

Beråd, beslut och bön

Många enskilda kristna och hela församlingar är i beråd, dvs vilsna, inför de frågor som väcks i mötet med homosexualiteten i allmänhet och med homosexuella kristna i synnerhet. Oavsett om människor har tvingats ta ställning på förekommen anledning eller ännu bara mött problematiken på teoretiskt avstånd verkar det vara en allmän känsla att ”det här är inte några lätta frågor”. De olika offentliga ställningstaganden som har gjorts visar otvetydigt att det råder stor oenighet. Pluralismen är ett faktum också inom den kristna församlingen.

Förr eller senare kommer det dock, vare sig vi vill eller ej, att bli nödvändigt att bestämma sig i en rad konkreta frågor, t.ex. om medlemskap för homosexuella, välsignelse av registrerat partnerskap och ordination av homosexuella och lesbiska pastorer. Även om man tycker att det måste finnas högre gemensamma värden att samlas omkring finns ingen väg förbi ställningstaganden i konkreta frågor. När frågan blir aktuell innebär även tystnad ett ställningstagande som påverkar utvecklingen.

• För att bevara sin identitet måste en kristen församling faktiskt klargöra om en människas kristna bekännelse är beroende av sexuell läggning, civilstånd eller andra personliga omständigheter. Betraktas homosexuella kristna som fullvärdiga bröder och systrar i Kristus? Eller är homofobi skäl nog att bli diskvalificerad som fullvärdig medlem i den kristna gemenskapen? Det måste vara klart och tydligt vad som är konstituerande för kristen tro, annars kan alla riskera att bli osäkra på sin egen kristna identitet.
• För kristna själavårdare är det naturligtvis ohållbart att fortsätta och möta enskilda människors frågor om man inte har en någorlunda genomtänkt hållning för egen del till det som konfidenterna brottas Är man beredd att välkomna en öppet homosexuell som medlem i sin församling? Är det tänkbart för själavårdaren att ge sitt stöd åt en homosexuell person som säger sig uppleva Guds kallelse att bli pastor? Är celibat i så fall ett villkor?
• Men också på det personliga planet blir man så illa tvungen att bestämma sig. Hur ska man t.ex. som föräldrar förhålla sig när den egna sonen frågar om han är välkommen hem till jul tillsammans med sin manlige ”vän” eller när dottern och hennes partner inbjuder till invigningsfest i sin nya gemensamma lägenhet? Och de nya ”familjefotona” som de skickat hem? Ska de få stå framme på samma villkor som andra mera traditionella bröllopsfoton?

Vad behöver då den person eller ledningsgrupp som är i beråd inför dessa frågor? Mera kunskap om vad Bibeln säger eller om de olika tolkningar som presenteras av teologer ur olika ”läger”? Klarare besked från den genetiska forskningen? Flera vittnesbörd från och samtal med personer som har egen erfarenhet av de olika ”problemen”? Självfallet är det viktigt att ta del av fakta och erfarenheter, inte minst i svåra frågar när man frestas att gå den lätta vägen – det vill säga helst försöker slippa att arbeta med frågan – just för att det inte finns några enkla svar. Studiematerial saknas heller inte. Sist och slutligen är frågan ändå hur mycket klokare man blir av mer information när det verkligen gäller.

Behovet – personligt mod

Mera tid, då? Tid för eftertanke så att man ska kunna bli ”klar över frågan”? Det är säkert ingen nackdel, men kan lätt bli en flykt och en ursäkt på samma sätt som om man ”bara” ber och avstår från att handla. Nej, jag undrar om inte personligt mod är vad många behöver mest av allt – att våga se saker som de är och ta ställning utifrån vad man redan vet, i fullt medvetande om att man som människa, också som kristen människa, ser endels och att man riskerar att göra ”fel” hur man än gör. Men visst krävs det också mod att be om ytterligare betänketid i ett avgörande skede när alla andra tycks ha bestämt sig.

Det är ju med denna fråga som med demokrati och politik. ”Valrörelsen” har sin tid. Då är tiden för argument, faktasamling, tolkningar, i bästa fall också lyssnande och funderande, så att man är så informerad som möjligt. Men så en dag är det dags för beslut. Då har man att avge sin röst vare sig man är klar över frågorna eller ej. Också den som inget säger är medansvarig för resultatet. Enligt de demokratiska spelreglerna blir det sedan som majoriteten vill.

Inför beslut i svåra samvetsfrågor kan vi ha glädje av att tänka på Martin Luther. Det berättas ju att han, väl medveten om riskerna med att gå emot det kyrkliga etablissemanget, spikade upp sina 95 ”irrläriga” teser på kyrkdörren i Wittenberg och därefter, när han ställdes till ansvar, svarade med orden ”Här står jag och kan inte annat. Gud hjälpe mig. Amen!” Då hade han redan kämpat länge och väl med Bibelordet och kyrkans lära. Säkert hade han vakat och bett. Men så tog han Gud i hågen, bestämde sig och gick från tanke till handling. Därefter var det dags för ännu en bönesuck: ”Gud hjälpe mig…”

Luthers exempel visar att han kunde skilja mellan Gud och sig själv. Han påstod inte: ”Här står Gud …och jag har valt ́Guds position ́!” Han hävdade inte att han säkert kände Guds vilja. Det han gjorde var att, så tydligt han kunde, markera sin mänskliga ståndpunkt och sedan överlämna sig åt Guds förbarmande. Det tror jag är den framkomliga vägen också för oss i frågan om den homosexuella kärlekens plats i den kristna församlingen. En personlig och ödmjuk bönerelation till Gud, ”så som jag själv uppfattar Honom” (för att citera tolvstegsrörelsens uttryck) är vad man behöver för att inte förlamas av dilemmats svårighet och för att det inte ska gå mänsklig prestige i de ställningstaganden vi gör.

Min sammanfattande reflektion för detta resonemang om beråd, beslut och bön är denna: Nog måste det finnas en kristen identitet som är ett överordnat värde i förhållande till sexuell läggning, till olika familjeförhållanden och meningsskiljaktigheter i debatten. Är det rimligt att olikheter i dessa avseenden ska få hindra oss att mötas som troende människor och be tillsammans med och för varandra.

 

I. Den egna erfarenhetens perspektiv

Risk för ”guilt by association”

I ett infekterat debattklimat blir man tyvärr ofta placerad ”ideologiskt” redan innan de synpunkter man har att komma med får en riktig chans. I homosex-debatten har beteckningar som ”EKHO”, ”Medvandrarna” och en del andra ”tillhörigheter” kommit att tjäna som etikettering av enskilda individer. Nåde den som förekommer i fel sällskap och drabbas av ”guilt by association” (skuld genom anknytning)! Den som en gång blivit ”märkt” kan få svårt att överrösta sitt rykte. Men den som inte ansluter sig till någon sida i debatten kan också drabbas – av misstänkliggörande och anklagelser för feghet. Detta gäller naturligtvis även oss som medverkar i den här boken. Därför vill jag – först som sist – berätta något om mig själv och mina tidigare möten med frågorna om homosexualitet och kristen tro, erfarenheter som självfallet kommit att prägla den hållning jag har idag.

Vem är jag som skriver?

För att börja med det privata är jag en svensk fyrtiotalist, en vit heterosexuell man, och far till tre vuxna döttrar. Tidigt i livet kom mitt liv att färgas av den svenska frikyrklighetens ideologi och atmosfär. Min yrkesidentitet är tvåfaldig: som pastor i Svenska Baptistsamfundet och som S:t Lukasterapeut. Jag har arbetat som pastor i ett par baptistförsamlingar och i central tjänst i Baptistsamfundet. Därefter var jag under en lång period lärare i praktisk teologi på flera olika teologiska utbildningar, först Örebro Missionsskola, därefter Betelseminariet och slutligen Teologiska Högskolan, Stockholm (THS). Sedan ett tiotal år har jag också haft uppdrag som kursledare i S:t Lukas själavårdsutbildningar, i sjukhuskyrkan och flera samfunds egna själavårdsutbildningar. Under en period arbetade jag som psykoterapeut på en S:t Lukasmottagning, under en annan på Baptistsamfundets mottagning Dialogen i Stockholm. I början av 90-talet var jag etisk rådgivare på ett behandlingshem och lärde då känna tolvstegsandligheten och den s.k. recoveryrörelsen. Brommadialogens verksamhet med kontaktytor mot både anonyma alkoholister, nya andliga sökare och alternativandligheten har också färgat min värld.

I blåsväder vid nattvardsbordet

En av de första gångerna som jag själv upplevde hur det stormade omkring homosex-frågorna var 1980, det andra året som den ”homosexuella frigörelseveckan” ägde rum i Stockholm. På avslutningssöndagen hölls ett panelsamtal och en nattvardsgudstjänst i Storkyrkan med bl.a. EKHO (Ekumeniska gruppen för Kristna Homosexuella) som inbjudare. Jag hade tillfrågats av en god vän, tillika medlem i EKHO, om jag kunde tänka mig att medverka i samtalet och gudstjänsten med hänvisning till min erfarenhet av möten med homosexuella personer i rollen som pastor, själavårdare och S:t Lukasterapeut. Efter stor tvekan om vad jag skulle kunna bidra med for jag både osäker och aningslös till Stockholm. Utanför Storkyrkan hamnade jag mitt i en demonstration av Maranatamedlemmar som spred flygblad. En annan grupp delade ut ett specialnummer av tidningen Dagen. Och ett antal poliser försökte upprätthålla ordningen och bereda väg för dem som ville komma in i kyrkan till samtal och gudstjänst. Ett filmteam från TV hade släppts in mot löfte att endast filma bakifrån i kyrkan med respekt för personer som önskade vara anonyma i detta sammanhang. Situationen var laddad. Själv blev jag också starkt berörd – inte minst av de homosexuella och lesbiska kristna som kanske för första gången visade sig tillsammans i en kyrka, ja till och med kände sig välkomna att gå till nattvarden hand i hand. Jag lärde mig snabbt att det är en sak att möta homosexuella i den enskilda själavårdens slutna rum – en helt annat att stå i ett offentligt sammanhang.

Genom ett missförstånd fick jag känna av turbulensen på ett speciellt sätt. I presentation av de medverkande hade nämligen tidningen Dagen presenterat mig som en av de tre representanterna för EKHO som skulle medverka i paneldebatten. Det hann ge anledning till förvånade frågor från personer i min egen omgivning innan tidningen i en dementi någon dag senare djupt beklagade den felaktiga uppgiften. Jag minns att jag kände mig besvärad både av den första felaktiga notisen och av den ”lättnad” som jag anade i Dagens dementi.

Under åren sedan dess har jag samarbetat med människor från många olika ”läger” i kristenheten. Av några har jag blivit ifrågasatt för att inte vara tillräckligt ”biblisk”, andra gånger känt mig bedömd som alltför teologiskt konservativ. Och vad är då sanningen? Var står jag ”egentligen”? Frågor som ”Skulle du kunna tänka dig att…?” blir lätt hypotetiska. Därför berättar jag hellre vad jag själv redan gjort och (ännu?) inte gjort.

Vad har jag gjort?

Ända sedan jag började min pastorstjänst för över trettio år sedan har jag umgåtts och samarbetat med kristna med homosexuell läggning, utan att fästa särskild uppmärksamhet vid just denna omständighet, ibland inte ens fullt medveten om den förrän i efterhand. Fullt medveten har jag dock flera gånger firat gudstjänst och nattvard tillsammans med homosexuella kristna. Vid ett tillfälle har jag som personlig vän deltagit som inbjuden gäst i en ”bröllopsfest” för två homosexuella män. Däremot har jag inte själv medverkat vid någon välsignelseakt för ett homosexuellt par, även om jag vid flera tillfällen deltagit i förbön för homosexuella personer. Jag har inte själv deltagit i pastorsordination av någon person som lever i homosexuellt partnerskap, däremot tillhör jag en församling där en av pastorerna har en offentligt homosexuell identitet, något som jag – som en av församlingens ”äldste” inte bedömt som ett avgörande hinder för hans tjänst i församlingen.[2]

Lärdomar från samtalsrummet

Under åren har jag lärt känna ett antal homooch bisexuella personer och något av den problematik de lever med. Det jag hört har tvingat mig till stor varsamhet i min själavårdande hållning inför frågor om sexuell identitet. Är det verkligen fråga om en objektivt säkerställd ”personlig egenskap”, eller handlar det om en mer eller mindre subjektiv livstolkning som – åtminstone just för tillfället ger mening åt en människas liv? Kanske beror det på omgivningens reaktioner om den subjektiva livstolkningen ska utvecklas till en allmänt erkänd objektiv sanning eller fortsätta att betraktas som en befängd idé.

Så när är det egentligen dags att andas ut och utbrista i reservationslös bekräftelse: ”Äntligen har du kommit rätt”? Jag ställer frågan eftersom jag mött personer som ”kommit ut” i båda riktningarna: flera som äntligen vågat ”komma ut” som homosexuella efter desperata men misslyckade försök att passa in i ett normalt heterosexuellt mönster, till och med i äktenskap och familjeliv, men också några som under en period i livet trodde att de äntligen hittat sig själva i en homosexuell/lesbisk identitet men som idag äntligen (?) lever i fasta heterosexuella relationer. Om inte annat har jag lärt mig att ta på allvar att en hel del människor förmodligen lever med en bisexuell läggning som skulle kunna utvecklas åt olika håll.

De flesta gånger när jag tvekat inför ordet ”äntligen” har emellertid gällt ”vanliga” heterosexuella förhållanden och andra personliga ställningstaganden, där människor misstagit sig på sina känslor och på upplevelser av ”Guds vilja”. Sådana erfarenheter har lärt mig hur viktigt det är att inte komma med alltför snabba bekräftelser. När man tar ett ”utgångsbud” för ett ”slutbud” och accepterar som definitiv etikett det som i själva verket är en ”försöksidentitet” kan man cementera en process som ännu är i utveckling. Jag tänker då både på människor som söker sin sexuella identitet och personer som söker klarhet i sin uppfattning i homosexfrågorna.[3]

Här står jag – just nu

Martin Luthers uttalande bör kanske kompletteras med orden ”för närvarande”: Här står jag – för närvarande och kan inte annat – just nu. Men kom igen. Kanske kan jag förändras och tänka om. Paulus, en ännu ”tyngre” kristen auktoritet än Martin Luther, som fick uppleva omvälvande personliga förändringar och tvingades omvärdera flera gamla självklarheter uttalar sig ju i den riktningen: ”När jag var barn talade jag som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga…Ännu är min kunskap begränsad…” (Paulus i 1 Kor 13:11-12)

 

 II. Församlingens perspektiv

Församlingens mänskliga begränsning

Jag har redan konstaterat att den kristna församlingens perspektiv inte är identiskt med samhällets perspektiv. Att vara kristen och att vara samhällsmedborgare är inte ett och detsamma. Det finns många goda svenskar som inte är kristna och som följer andra livsnormer. Men lika viktigt är att slå fast att församlingens perspektiv inte är identiskt med Guds perspektiv! När vi sjunger ”Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem” (ps 289) är det en bekännelse till Guds storhet och gränslöshet, inte ett påstående om församlingen i sin mänskliga begränsning. Texten på en amerikansk bildekal uttrycker en ofrånkomlig sanning: ”God loves you, and I ́m trying.” (Gud älskar dig och jag försöker!) Nej, lika självklart generös som ”allemansrätten” är i Guds skapelse, ”utomhus”, lika komplicerat blir det när den ska flytta in under tak, in i den mänskliga gemenskapen i Guds hus. Det finns ju inte något Guds hus här i världen som inte förvaltas av människor, dessutom av människor med mycket olika uppfattningar om hur Gud vill ha det i sitt hus.

Även den som vill njuta av ”stranden och gräset” stöter förresten på begränsningar. Man får inte störa den allmänna ordningen eller uppträda stötande på allmän plats. Som regel måste nakenbadare hålla sig på privat område eller på därför avsedda badplatser. Annars förväntas baddräkt.

Pluralismen

En annan utgångspunkt för resonemanget om ”församlingen” är den religiösa mångfalden. Det är nödvändigt att fråga: ”Vilken församling?” Det finns ju så många olika. Den lutherska enhetskulturen är ett minne blott, snart gäller det även ”den svenska statskyrkan”. I religionsfrihetens Sverige har varje trossamfund och ideologisk gruppering rätt att existera och fungera på sina villkor så länge dessa inte står i strid med samhällets lagar. I en del andra länder är denna pluralism ännu mera påtaglig, framförallt i USA, där det för övrigt torde förekomma flest ”gay-kyrkor”. De olika församlingarna behöver inte heller bli godkända av varandra. Tvärtom är det vanligt att de förfasar sig över varandra, ifrågasätter varandras kristna identitet och propagerar mot varandra; någon möjlighet att underkänna eller förbjuda varandra har de dock inte. Var och en av dem har också rätt att välkomna och utestänga vilka människor de vill utifrån sina egna villkor för medlemskap och tjänst utan att detta kan dömas som lagvidrig diskriminering enligt samhällets perspektiv. Ingen kan med hänvisning till mänskliga rättigheter kräva medlemskap, tjänst eller förtroendeuppdrag i en viss församling.

Det som kan tänkas ge DO (diskrimineringsombudsmannen) anledning att ingripa i en församlings personalpolitik kan möjligen vara om en pastor eller ungdomsledare förvägras en tjänst eller blir uppsagd från sin tjänst med hänvisning till sin sexuella läggning eller livsstil. I sådana fall kan konflikten mellan samhällets lagstiftning och församlingens självständighet bli oundviklig, en långt ifrån okänd situation i den kristna kyrkans historia. Civil olydnad är ibland den naturliga följden när någon, enskild eller församling, bestämt sig för att lyda Gud mer än människor. Den som inte respekterar gällande anställningsvillkor och arbetarskyddslagstiftning, måste naturligtvis vara beredd att ta de juridiska konsekvenserna av detta. Men alldeles oavsett lagens stöd torde det vara ohållbart för en andlig ledare att fortsätta i tjänst om han/hon inte längre delar sin församlings tro eller kan vinna medlemmarnas eller församlingsledningens förtroende.

Hem eller offentlig plats

För att definiera församlingens perspektiv måste man, för det tredje, klargöra om man tänker sig församlingen som en offentlig institution, en allmän plats, där ”allemansrätten” gäller eller om det rör sig om någons privata område. I vårt land har det funnits en spänning mellan å ena sidan den offentliga ”statskyrkan” med betoning på ämbete och sakrament och å andra sidan den frikyrkliga ”föreningskristendomen” med sitt fokus på medlemmarnas engagemang och ”umgänge” med varandra. Utan tvekan har ”statskyrkan” med sina gudstjänstlokaler och institutioner av gemene man betraktats mera som ett offentlighetens öppna rum än frikyrkosamfundens bönhus och kyrkor. Sedan sekelskiftet 2000 är emellertid likheten mellan trossamfunden tydligare markerad. Inom Svenska kyrkan, t.ex. i förslaget till ny kyrkohandbok, betonas med eftertryck att kyrkan som institution förutsätter en församling, en gemenskap av troende, gudstjänstfirande människor som också har att själva bestämma vilka ordningar man vill följa. Längtan efter ett hem i församlingen ger ytterligare näring åt den församlingssynen.

Konfliktområde

Utöver ovan nämnda tre ecklesiologiska delperspektiv finns ett fjärde, nämligen det tragiska arv av ”avund, högfärd och grälsjuka”[4] som faktiskt under kristendomens historia alltför ofta trängt sig djupt in i Guds hus och i relationerna kristna emellan. Att detta hänt på sina håll också under konflikterna omkring homosexfrågorna är därför inte så förvånande. Lika fullt är det tragiskt när Kristi kyrka förlorar livskraft och förtroende på grund av interna konflikter. Dels är det naturligtvis tragiskt för den kristna församlingens egen skull – och slitsamt för dem som arbetar där men framförallt är det tragiskt för de lidande och vilsna människor som skulle behöva Guds hus som en tillflykt och kraftkälla. Vem vågar – eller vill – komma på ”vilsna fötter” till en kristen gemenskap som tycks ha mer än nog av sina egna svårigheter? Vem vill riskera att hamna i skottlinjen mellan stridande parter eller själv bli måltavla för stenkastning för att man är osäker eller för att man har en opassande åsikt?

Därför vill jag gärna ännu en gång påminna om förbönen för ”Guds hus” och för ”alla som längtar efter en plats med kärlek och gemenskap”. Förhoppningsvis kan församlingen vara och förbli ”en port till Guds eviga rike” också under samtalet om den homosexuella kärleken. Vår bön – eller snarare Guds svar på vår bön kan leda till att de olika frågorna får rimliga proportioner och så att vi, när vi i egen kraft inte kan tåla varandra, ändå ska kunna ”ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek och sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten” (Ef 4:2-3)

Risken för ytlig och falsk gemenskap

Den vanligaste formen av religionsutövning, oavsett vilken tro det gäller, är enligt den amerikanske metodisten och religionspsykologen J. W. Fowler, att hålla sig till den rådande traditionen, den så kallade konventionella tron. Man tror vad man lärt sig tro i uppväxtmiljön, man litar på sina ledare och ”gör som Svenssons gör” eftersom det ger trygghet och tillhörighet. Därför lyssnar man också mest till de argument som bekräftar vad man redan ”vet”. Att veta att man har ”rätt” och är ”normal” är ett djupt mänskligt behov.[5]

Ett problem med den konventionella trosmiljön är emellertid ointresset för andra traditioner, tyvärr ofta förstärkt till främlingsrädsla. Gemensamma fiender stärker gemenskapen. Ett annat problem med den konventionella trosmiljön är att enskilda människor kan göra vad som helst för att bli betraktade som ”ok”, för att slippa hamna utanför gruppen. Olyckligtvis leder det ofta till en pseudogemenskap, en falsk och ytlig atmosfär som inte befrämjar enskilda människors utveckling och mognad.

Att ”följa strömmen” är som att cykla i medvind. Man kan få för sig att det är alldeles vindstilla, särskilt om man inte ser någon som är på väg åt andra hållet. Men den som byter riktning märker snart vilka krafter som är i verksamhet.

”Gemenskapen” är därför på gott och ont när en församling kommer in i kontroversiella frågor. I värsta fall finns ingen som vågar höja sin röst och ifrågasätta den allmänna opinionen på samma sätt som pojken i H C Andersens berättelse om kejsarens nya kläder. Och om någon skulle våga, finns ingen garanti att det avlöper på samma sätt som i den berättelsen, nämligen att man får de andra med sig. Risken är att man själv hamnar utanför!

Provocerande olikheter

I en konventionell trosmiljö verkar sexoch samlevnadsfrågor ofta bli mera kontroversiella och bli mera svårhanterliga än ”teologiska” lärofrågor om t.ex. jungfrufödelsen, Jesu uppståndelse och det yttersta tingen. Det är kanske inte så konstigt. Vad människor innerst inne tänker och tror kan ju döljas, också i en kristen församling. Man kan ”sjunga med i psalmerna”, låtsas acceptera och hålla med, hålla sig till det politiskt korrekta. Men i livsstilsfrågorna blir våra handlingar och positioner offentliga på ett helt annat sätt. Även om vi försäkrar att vi inte vill lägga oss i andras liv, särskilt inte dem vi inte har någon personlig relation till, uppfattas lätt våra egna vägval och ”livslösningar” som bekräftelser, kritik eller underkännanden av andras. Även om vi hävdar att beslut och ställningstaganden bara gäller oss själva, kan de tolkas som uttryck för vad vi faktiskt tror är ”rätt” – följaktligen också för vad vi menar är ”fel” också för andra. I riktigt laddade situationer blir det fråga om kränkande symbolhandlingar. Att hissa en förbjuden flagga är ett exempel på detta, för att inte tala om att bränna någon annans. ”Omdop” eller vägran att erkänna en annans prästämbete är exempel på sådana kränkningar i det kyrkliga livet. Bland muslimerna i Sverige verkar seden att bära – eller inte bära – slöja vara en laddad fråga av liknande slag.

På samlevnadsområdet finns andra exempel. Skilsmässor och omgiften, särskilt om de verkar ”lyckliga”, blir lätt hotfulla och provocerande för kämpande makar som tror att det är Guds mening att man ska hålla samman i ”nöd och lust”, dvs att det är ”fel” att skiljas. Omvänt kan frånskilda få svårt att tåla äkta makar som ”kämpar på”. Umgänget med ”hela” och ”präktiga” familjer kanske väljs bort mer eller mindre medvetet. Och, när det nu gäller frågan om olika sexuell läggning, kan homosexuella och lesbiska som inser och bejakar sin sexuella läggning men väljer avhållsamhet och celibat, bli en oerhörd provokation mot dem som valt en homosexuell livsstil i tron att detta är både naturligt, kristet och ”rätt”. Och vice versa!

För att kunna leva tillsammans och ”tåla” faktiska olikheter gäller det att vi har trygghet och fotfäste för egen del. Med tanke på den stora emotionella investering varje avgörande vägval i livet utgör vill naturligtvis ingen tänka sig att man själv har blivit ”lurad”, gått vilse eller satsat fel. Därför är det inte överraskande att människors ”trygghet” blir till rigiditet och kompromisslöshet, till och med till en ”fobi”, t.ex. homofobi. Man vägrar ”höra på det örat”! För vårt eget välbefinnandes skull omger sig många av oss – mer eller mindre medvetet – med meningsfränder och ja-sägare, medan kritikerna successivt marginaliseras. Man kan bli misstänksam även mot dem som tidigare varit ens bästa vänner. Hur kan man vara säker på att de inte ”luras”, ”låtsas” eller utgör frestarens röst, så som det var i en kritisk situation i relationen mellan Jesus och Petrus? (Mark 8:33)

Förutsättningar för sann kristen gemenskap

Meningsskiljaktigheterna kan på sikt inte döljas i en kristen gemenskap om den över huvud taget ska förtjäna att kallas gemenskap. När oenigheten är ett faktum är risken uppenbar att alternativet till ”öppet krig” blir en artig men förlamande tystnad. I båda fallen tar dock de personliga relationerna skada för att så småningom upphöra. Vänskapen – också i en kristen församling utsätts för svåra påfrestningar när den situationen uppstår. Situationen liknar ibland den som råder i och omkring Jerusalem där människor bekämpar varandra och isoleras från varandra just på grund av politiska och religiösa övertygelser. Ska fred och gemenskap kunna bevaras i ett så ”pluralistiskt” och infekterat klimat krävs

• stor respekt för varje människas integritet
• ett överordnat gemensamt värde som respekteras av alla och därför kan förena trots faktiska motsättningar
• beredskap till kompromisser och försoning
• själavårdande stöd och hjälp till enskilda personer som kommer i kläm på olika sätt.

Gudstjänstlivet

Det tillfälle när församlingen har lättast att erbjuda en generös öppenhet för alla, nästan som ”vind och vidd och ett oändligt hem”, är antagligen den offentliga gudstjänsten. Vilken församling har väl inträdeskrav för att någon ska få delta i gudstjänstens sång, bön och förkunnelse, eller det efterföljande kyrkkaffet? Där är kön, ras, civilstånd och sexuell läggning helt underordnade faktorer. Med få undantag välkomnar också församlingarna var och en som vill till nattvardsbordet. I gudstjänstrummet och det offentliga gudstjänstlivet kommer församlingen närmast detta att vara en ”offentlig plats”, i varje fall om det får vara en plats för bön, lovsång och förkunnelse av evangelium. Då kan gudstjänsten verkligen bli en tillflykt, en fredad zon, där frågor om sexuell läggning och livsstilsfrågor är underordnade, även om de inte är oviktiga. Om vissa människor ändå känner sig mer eller mindre ovälkomna kan orsaken vara att förkunnelsen eller andra gudstjänstinslag uppfattas som (och faktiskt är) inslag i en ”propaganda” emot den tro eller livshållning man själv har. Observera att det kan gälla propaganda och partsinlagor från både den ena och den andra av de aktuella ”positionerna” vad gäller homosexualiteten. Där gudstjänster innehåller mera av proklamation och demonstration än reflektion och bön är det kanske inte överraskande att många sökande människor föredrar tomma gudstjänstrum för egen andakt framför gemensamma möten och gudstjänster.

Förrättningarna

När det gäller ”förrättningar”, som dop, nattvard, vigsel och ordination till pastorstjänst, är det ibland svårare att tillämpa samma öppenhet. Varje församling har ju sin ordning. Barndop praktiseras till exempel inte i en baptistkyrka. Katolska kyrkan har som regel ”slutet nattvardsbord”. Vissa pastorer och präster tvekar inför vigsel av frånskilda. På de flesta håll är pastorer och församlingar (ännu?) avvisande till välsignelseakter för homosexuella eller lesbiska par. Det ligger i sakens natur att ”sakramentala handlingar” av detta slag inte tillhör de mänskliga rättigheterna utan är gåvor och tjänster som kyrkorna förvaltar enligt sina egna kriterier, vilka vi som enskilda förväntas respektera. När en viss kyrka har all makt i ett samhälle, så som det var i Sverige för några hundra år sedan och så som det ännu är i vissa katolska länder, fanns det inte någon annan möjlighet för den enskilde än att underkasta sig den gällande ordningen – eller att lämna kyrkan helt och hållet. I den pluralistiska situation där vi nu befinner oss i Sverige är dock ingen lika utlämnad åt ett enda religiöst sammanhang. Det man förvägras på ett ställe kan man få på ett annat, även om det kan vara en sorg att man inte accepteras med sina gåvor och önskemål ”hemma” i den egna församlingen och miljön.

Skulle det kunna vara på något annat sätt? Det är svårt att tänka sig att enskilda människor självsvåldigt skulle kunna bestämma över ordningen i en församling. Det är andliga ledares öde och ansvar att fatta beslut på uppdrag av hela gemenskapen och med hela gemenskapens bästa för ögonen. Det blir ofrånkomligen så att enskilda individer ibland kommer i kläm – eller till och med hamnar utanför. Paradoxalt nog har emellertid just sådana situationer ibland varit utgångspunkten för andlig förnyelse. Så var det för profeterna i Gamla testamentet. Så var det för Jesus som ”kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom” (Joh 1:12). Många, också i vår egen tid, har gjort liknande smärtsamma erfarenheter, men så småningom fått uppleva att smärtan vänts i välsignelse.

Fira mindre – be mer

Kanske finns ändå en möjlighet att se på de kyrkliga förrättningarna på ett nytt sätt? I mångas ögon tror jag nämligen att t.ex. vigseln till äktenskap innebär ett kyrkligt godkännande av de båda makarnas kärleksrelation, kanske till och med ett stort ”grattis”! I så fall kan man se det som en uppenbar orättvisa att bara vissa ”gratuleras” offentligt i kyrkan. Varken ensamstående eller homosexuella par har chans att bli ”firade” på det sättet. Så frågan är vad det skulle betyda för inställningen till välsignelse av homosexuellt partnerskap om alla förrättningar, inte minst vigseln till äktenskap, skulle komma att ses mera under förbönens tecken än under ”firandets”? Då skulle det ju inte vara frågan om att bedöma eller godkänna (som om kyrkan vore en domstol) utan just om förbön (vilket är de kristnas särskilda kallelse). Om inte annat så borde de senaste årens många skilsmässor – också i den kristna miljön – lärt oss att fokusera mycket mera på förbön än på firande under vigseln. Bröllopet är ju inte en fråga om att fira en seger lika mycket som att be om välsignelse över ett par människor som just påbörjat en svår gemensam färd.

Med barnvälsignelse, dop och konfirmation är det på samma sätt. Visst är det ofta fråga om glädjeoch högtidsstunder, men framförallt är det ett tillfälle till förbön för barn och unga människor som ska färdas genom en farlig värld. I begravningsgudstjänsten är den centrala handlingen överlämnandet i Guds barmhärtiga händer, inte hyllningen av en person eller betygsättande av en livsgärning. Den egentliga innebörden av att ”välsigna” torde inte vara att ”gratulera” utan att lyckönska och be om någons välgång, som motsats till att förbanna eller önska någon olycka.

Även om detta synsätt inte löser den kontroversiella frågan om kyrkliga välsignelseakter för homosexuella och lesbiska par skulle det kanske ändå gagna många kristna gemenskaper att fira mindre och be mer. ”Fira” gudstjänst och nattvard ska vi naturligtvis göra. Men annars, när det gäller livets passageriter och mänskliga ”framsteg” som födelsedagar, examina, familjebildning etc. tror jag det finns flera skäl att iaktta större återhållsamhet. Ett skäl är att vi annars riskerar att hylla andra ideal än de som är mest framträdande i Nya testamentet. Där ”firar” man att det förlorade blir återfunnet och syndare gör bättring. Där ställs till fest när den förlorade sonen kommer hem.(Luk 15) Den hemmavarande brodern har vad han behöver ändå! Där firas frälsningen, inte framgången. För att vara trogna mot detta ideal måste vi sträva efter att Guds hus får vara ett bönehus med en nådastol för behövande människor och inte förvanskas till att bli en idrottsarena med en prispall för de duktigaste andliga atleterna.

Med detta förhållningssätt kunde man kanske också undvika att framhålla kärnfamiljen och det heterosexuella äktenskapet som den enda rätta och idealiska kristna samlevnadsformen. På flera ställen i Nya testamentet är det ju uppenbarligen celibatet och den kristna kommuniteten som rekommenderas som kristna livsformer. Allt tyder på att Jesus själv levde i celibat. Hans sexuella läggning kommenteras aldrig i Bibeln och är i varje fall helt underordnad i hans livsgärning. Bland Jesu vänner och efterföljare återfinner vi inte heller särskilt många som levde i välordnade heterosexuella familjer. Det man ”firar” i Jesu sällskap är frälsningen, inte framgången. Jesus använder visserligen bröllopet som en bild i fler av sina liknelser, men då sker det oftast eskatologiskt och syftar på ”Lammets bröllop”, hoppet om den eviga saligheten hos Gud en gång i tidens slut och på uppståndelsens dag. Och då, säger Jesus, ”gifter man sig inte eller blir bortgift utan alla är som änglarna i himlen” (Matt 22:25) .

Stadgar och församlingsordning

När det kommer till stadgar och församlingsordning är det genast svårare för församlingen att tillämpa samma öppenhet och frihet som i gudstjänsten. I församlingsmöten och ledningsgrupper måste beslut fattas, om inte annat måste man komma överens om hur beslut ska fattas och vilka som har rätt att vara med och bestämma. Inte ens i en kristen församling kan man få entydiga besked från allra ”högsta instans” om vilken ordning som ska gälla. Visserligen kan man vända sig direkt till Gud i bön om hans ledning, men innan Guds ”svar” kan tillämpas måste de – faktiskt och praktiskt – tolkas och formuleras av människor. Antingen är det demokratisk majoritet eller konsensus som gäller eller också är det personer som i kraft av sitt ämbete har tolkningsföreträde.

De aktuella frågorna om välsignelse av partnerskap, medlemskap i församlingen, möjligheten för homosexuella och lesbiska att ordineras som pastor etc. är i de allra flesta kristna sammanhang i vårt land underkastade just dessa demokratiska processer. En majoritet av kristna skulle väl ha svårt att i teorin acceptera att majoritetens mening – eller den kyrkliga överhetens beslut – är detsamma som Guds vilja, men frågan är om det i praktiken är möjligt att komma till närmare klarhet om vad som är Guds vilja för en församling än att hålla sig till något av ovan nämnda alternativ. I varje fall blir det förr eller senare som de flesta vill. Även om majoriteten inte skulle ha ”rätt” i sak, så har den makt att bestämma, dvs. majoriteten har ”rätt” att ha ”fel”.

Jag är medveten om att ”församlingsledningen” på många håll förknippas mera med en stark och ledande person som lyckats få de övriga med sig än med en demokratisk process där alla deltar aktivt. Och visst har en del profeter lyckats bli andliga auktoriteter, banbrytare och folkledare som får människor att lyssna och följa. Varje bibelläsare vet emellertid att detta inte någon given utgång för den som djärvt går ut och proklamerar sin övertygelse. Först i efterhand kan man veta om frimodigheten leder till ett erkänt andlig ledarskap eller en position ”ute i kylan”. Utan majoritetens förtroende – åtminstone församlingsledningens majoritet – förlorar pastorer och andra ledare snart sin plattform.

Demokratins dilemma

Den demokratiska processen ses nog oftast som en tillgång i samhället och kyrkan, en försäkring mot godtyckligt ledarskap. Men det händer också – och det har skett i flera församlingar och samfund när det gäller inställningen till homosexualiteten – att den som ena gången är tacksam för den demokratiska processens tröghet en annan gång kan överväga att lämna församlingen just för att majoritetens röst och/eller den valda ledningens mening gått emot det man själv uppfattar som Guds vilja. Det finns ju faktiskt ingen garanti mot att viktiga frågor kommer att avgöras av en oinformerad eller fördomsfull majoritet. I tillräckligt laddade situationer blir det ibland pöbeln, ”gatans parlament”, som avgör även stora och viktiga frågor. Så var det ju t.ex. när en uppviglad folkmassa tvingade Pilatus att frige Barabbas och korsfästa Jesus.

För medlemmarna gäller, liksom för samhällsmedborgarna, att finna sig i fattade beslut, att leva med gällande ordning. Även provisoriska ordningar ska följas. För vissa är detta lättare än för andra. Några i den förlorande minoriteten reagerar genom att reservera sig och protestera. Några andra organiserar motståndsrörelser och hoppas kunna påverka den allmänna opinionen för att få ändringar till stånd. Återigen andra praktiserar civil olydnad, hamnar ute i kylan eller blir lagbrytare som döms till fängelse eller ”landsförvisning” – om de inte redan tidigare frivilligt flytt fältet.

Politik är det möjligas konst, också kyrkopolitik. I tillspetsade situationer blir även teologiska sanningsfrågor till ”tidsfrågor”, helt enkelt därför att man inte kan vänta längre med att bestämma sig.

 

III. De andliga ledarnas perspektiv

Lojalitet och frihet

När jag avskildes till pastor i Svenska Baptistsamfundet ställdes jag inför frågan om jag ville lova att vara lojal med mitt samfund ”så länge det inte begär något av dig som kränker ditt samvete”. I och med att jag svarade ja på den frågan befann jag mig i samma situation som andra som fått olika sorters mandat att tjäna. Jag var inte längre ”bara mig själv” och kunde inte längre uttala mig ”bara” som privatperson. Löftesformuleringen förutskickade också att situationer skulle kunna uppstå när min egen uppfattning inte skulle överensstämma med mitt samfunds eller min församlings policy. I vissa kritiska lägen, t.ex. om jag bestämde mig för att börja döpa barn, visste jag att det inte skulle vara möjligt för mig att fortsätta som pastor i Baptistsamfundet, även om detta inte innebär att jag eller mitt samfund fördömer barndopet där det förekommer.

Vissa kritiska lägen har också uppstått på sina ställen mellan pastorer och församlingar när det gäller synen på de homosexuella, inte minst förhållningssättet till frågan om välsignelse av homosexuella par. Det finns pastorer som skulle vara beredda att erbjuda denna tjänst men inte kan göra det av hänsyn till församlingsledningens och/eller hela församlingens uppfattning. Den motsatta situationen har också uppstått, i varje fall att pastorer deklarerat sin negativa inställning till välsignelsehandlingar av detta slag, oavsett om församlingen skulle se det möjligt. Ett är säkert: för de flesta andliga ledare är deras ställningstagande i olika kontroversiella frågor inte någon privatsak.

Predikstol och samtalsrum

Ett annat dilemma för själavårdaren/pastorn är spänningen mellan att framträda som offentlig opinionsbildare och att möta människor i enskild själavård. Den själavårdare vars inställning är känd i förväg riskerar ju att främst bli uppsökt av personer som söker andlig vägledning i den riktning som pastorn bekänt sig till offentligt. Å andra sidan kan själavårdaren upplevas som ”omöjlig” eller ”förbrukad” av sökande människor som inte vill utsätta sig för någon försåtlig ”propaganda” i enrum. En än värre komplikation kan den pastor hamna i som ”talar med kluven tunga” och säger en sak i själavårdens enrum och något helt annat i predikstolen. Ryktet sprids snart om detta ”hyckleri” och förtroendet urgröps för pastorn både som själavårdare och predikant.

Makthavarens ansvar

Ett tredje dilemma, särskilt för en församlingspastor, är att han/hon till skillnad från psykoterapeuter och ”fristående” själavårdare – är makthavare i den meningen att han/hon har att handlägga medlemsärenden, rätt att erbjuda ”förrättningstjänster” och i någon mening bedriva ”kyrkotukt”. I själavårdsmötet finns därför inte bara konfidentens behov att få förståelse för sin situation. Där kan också finnas en oro för att bli bedömd (”Vad ska hon tänka om mig?”) och dömd (”Får jag vara kvar som församlingstjänare nu?”), eller en önskan om en åtgärd (”Kan du/församlingen hjälpa mig med ett lån?”, ”Skulle du kunna tänka dig att viga oss?”) De flesta andliga ledare påminns då och då om att de själva är underställda makthavare, dvs. sina arbetsgivare och samfundsledningar, vilka i sin tur ansvarar för – och därmed har makt över – sina anställda. Av olika skäl kan andliga ledare riskera att förlora sin tjänst.

Privatlivet

Andliga ledare har också ett eget privatliv som talar sitt eget språk. Ofta är både de själva och deras närmaste anhöriga offentliga personer. Även om en pastor inte säger så mycket om sig själv i predikstolen eller samtalsrummet så finns hans/hennes privata livshistoria med i andras medvetande. I samtalsrummet visar den sig i själavårdarens igenkännanden och reaktioner, ofta omedvetet i så kallad psykologisk överföring. Det kan ju till exempel vara så att konfidenten håller på att komma till rätta med problem som pastorn ännu har olösta i sitt eget liv. Konfidentens sätt att handskas med sin situation kan väcka både medkänsla, avund och avsky i själavårdaren på grund av personliga igenkännanden. För konfidentens bästa bör själavårdaren som regel inte berätta om sin privata livserfarenhet. Jämförelserna blir ändå sällan relevanta. Men det är en helt annan sak än att själavårdaren förtiger sanningen om sitt eget liv för sin egen skull, av skam eller rädsla för missförstånd. En själavårdare måste vara beredd att kännas vid sin egen historia, sina värderingar och handlingar även om allt inte alltid måste basuneras ut. Men ibland är det faktiskt bäst att vara tydlig för att fantasier och missförstånd ska undvikas.

Vad jag har, det ger jag…

I många av de situationer som behandlas i denna bok är det för alla parter viktigt att respektera varandra som människor och inse att det måste vara möjligt att visa förståelse och medkänsla för en annan människas situation, även om man av olika anledningar kan känna sig förhindrad att ställa upp på allt som den personen önskar. Hur skulle det för övriga annars vara möjligt att leva som lärare, polis, socialassistent eller bankman – eller som förälder och medmänniska?

I den kristna församlingen uppmanas vi dessutom av Jesus att älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. Den personliga relationen kan alltså inte vara beroende av att vi är överens i allt. I själavårdsrummet är detta en nödvändig utgångspunkt. Inom samtalets ramar kan vem som helst få säga (nästan?) vad som helst och förvänta sig förståelse och rimlig tid, däremot inte att agera ut sina känslor hur som helst. I det offentliga livet i församlingen är detta inte lika självklart. ”Allt eller intet” räcker inte som alternativ i församlingsvård och själavård. Som pastor och själavårdare får man alltsomoftast tänka och säga: ”Vad jag har, det ger jag dig” och därefter vara beredd att stå ut med människors besvikelser.

 

 IV. Den enskilda själavårdens perspektiv

Frihet på gott och ont

Som tidigare nämnts gäller det ofta för den enskilda människan att finna sig i den ordning som gäller i det omgivande samhället och det kyrkliga sammanhang man tillhör. Olika människor har radikalt olika omständigheter att anpassa sig till. Att som homosexuell leva i ett fundamentalistiskt muslimskt samhälle där en homosexuell livsstil är straffbar, så som det var även i Sverige för ett århundrade sedan, kan knappast jämföras med att leva i dagens svenska samhälle där det finns tolerans för de flesta livsstilar. Den stora friheten är emellertid inte alltid en tillgång. När den yttrar sig som normlöshet kan den också leda till personlig vilsenhet. Hur ska man kunna finna sig själv i denna mångfald av värderingar och livsstilar?

I det korsdrag av tolkningar och sinsemellan oförenliga ”självklarheter” som man möter på olika håll när det gäller frågorna om homosexualitet och kristen praxis kan man tvingas välja mellan det förrädiska grupptryckets Skylla och den fullständiga ensamhetens Karybdis. I det läget erbjuder den enskilda själavården ofta rådrum och en framkomlig väg genom livsfrågorna. En viktig målsättning för den enskilda själavården är nämligen att stödja enskilda personer så att de kan mogna till självständigt tänkande och handlande individer. Medan psykoterapisk behandling oftast är religiöst neutral och som regel äger rum endast i enrum förmedlas kristen själavård såväl kollektivt – i gudstjänstlivet och församlingens gemenskap – som i enskilda samtal. Ett särskilt kännetecken för alla former av kristen själavård och församlingsvård är också bönens och förbönens grundhållning.

En plats att söka Guds vilja

Den uttalade bönen kanske inte alltid förekommer, vare sig i enskilda själavårdssamtal eller i en församlingslednings sammanträden. Det viktigaste är attityden. En själavårdare och församlingsledare som lever i en atmosfär av bön och förbön visar att han/hon inte i förväg sitter inne med de slutgiltiga svaren när det gäller vad som är Guds vilja för en församling eller individ i en viss situation. Därmed uttrycker man en uppriktig önskan att söka Guds vilja tillsammans med sin församling och sina konfidenter. Den sökande attityden består inte bara av bön om att finna ett pedagogiskt sätt att hjälpa andra att komma fram till det man själv redan blivit klar över. Sådana böner kan säkert vara befogade – när målet är någorlunda klart definierat, som till exempel när en lärare ska hjälpa en elev att lösa matematiska ekvationer eller att förstå grammatiken i ett främmande språk. Det är annorlunda när man söker svar på personliga livsfrågor.

Bönen är över huvud taget inte främst ett medel för att komma till klarhet i enskilda frågor. Man skulle faktiskt kunna säga att bönen är själavårdens mål, dvs. att enskilda människor ska få hjälp att komma in i ett liv i bön, in i en djupare Gudsrelation, där olika livsfrågor får sina rätta proportioner.

Därför kan det också vara befogat att stanna till då och då under läsningen av denna bok i förbön för personer som vi vet har det svårt på olika sätt med dessa kontroversiella frågor. Bönen hjälper oss att minnas att bakom alla frågeställningar finns levande människor. Uppgiften består i att möta dem med förståelse, inte i att lösa vissa teologiska ekvationer.

Bön om sinnesro

Sinnesrobönen har jag lärt mig att använda som den enskilda själavårdens särskilda förtecken, särskilt i den längre version som Reinhold Niebuhr formulerade någon gång på 1940-talet:

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig att leva en dag i taget, att glädjas åt
ett ögonblick i sänder
och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att – likt Honom
– ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Han gör allt väl om jag
överlåter mig åt Hans vilja.
Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet
– och i fullkomlig salighet tillsammans med Honom i det tillkommande.

(Ur LåW Persson: En liten bok om Sinnesrobönen, Libris 1997)

De fyra första, och mest kända, raderna av bönen tror jag ibland har kommit att användas som ett mänskligt handlingsprogram. Intet ont i det, men de är viktigt att se att de är en bön till Gud – om sinnesro, mod och förstånd. Bönen kan också användas som ett handlingsprogram i själavården: att börja där man befinner sig, att se situationen som den faktiskt är, utan vare sig skönmålning eller svartmålning, att tolka den i ljuset av Guds ord och den egna erfarenheten och därefter finna en möjlig handlingsväg.

Gästfrihet

Den enskilda själavården kan erbjuda ett personligt rum mellan det offentliga och det privata, en skyddad position där man varken ska bli ”firad” (dvs. godkänd) eller behöver riskera att bli förkastad (dvs. underkänd) utan har en möjlighet att bli förstådd. Därför får inte själavårdsrummet vara placerat alltför nära den religiösa propagandans högtalare. Poängen är ju att man ska kunna vara i fred och pröva sina egna tankar, att få tala ut innan man kommer ut. Den katolske själavårdsförfattaren Henri J. M. Nouwen använder ordet gästfrihet för att skildra en sådan god själavårdsmiljö:

Gästfrihet innebär att man vill visa vänskap utan att binda gästen till sig, samt att man vill erbjuda frihet utan att lämna gästen ensam.

Gästfrihet betyder i första hand att man skapar en rymd dit främlingen kan komma och uppfattas som vän, inte som motståndare. Gästfriheten är inte till för att ändra på människor utan för att erbjuda en rymd där förändringar kan äga rum.

Den finns inte till för att få människor över på ”vår sida” utan för att erbjuda en frihet, som inte störs av skiljelinjer. Den leder inte vår nästa in i ett hörn utan alternativ utan till ett bredare spektrum av valmöjligheter och engagemangstillfällen.

Det paradoxala med gästfrihet är att den vill skapa tomhet
inte en tomhet full av rädsla utan en vänlig tomhet, dit främlingar får komma och upptäcka sig själva, såsom skapta till frihet; fria att sjunga sina egna sånger, tala sitt eget språk, dansa sina egna danser; fria också att gå sin egen väg och att följa sin egen kallelse…

(Henri J M Nouwen: Att söka en helhet, Libris 2001)

Att erbjuda en så generös gästfrihet till sökande människor kan ibland vara svårt för andliga ledare som i sin tjänst representerar ett visst teologiskt sammanhang. Det kan också visa sig svårt att betjäna medlemmar i den egna församlingen på ett så öppet och generöst sätt med tanke på att man står i olika vardagsoch samarbetsrelationer till varandra. Personliga samtal kan få oönskade konsekvenser för andra människor, t ex pastorns och konfidentens anhöriga. Ibland kan god själavård därför bestå i att uppmuntra människor att vända sig till någon annan, kanske flera andra, för att kunna lätta sitt hjärta i frihet och få vägledning ur flera olika perspektiv.

Själavård och andlig vägledning

Som framgått av den tidigare framställningen kan homosexfrågorna ge anledning till enskild själavård av olika skäl. Några behöver få klarhet om sin egen sexuella identitet och de konsekvenser som erkännandet av homosexuell läggning skulle kunna innebära. Andra är villrådiga om hur man ska förhålla sig i mötet med nära anhöriga som ”kommit ut” som homosexuella. Jag kan också tänka mig att församlingsledare och – varför inte? – ”vanliga” församlingsmedlemmar är i stort behov av tröst, stöd och vägledning när de tvingas leva i kontroversiella församlingssituationer.

Själavårdarens viktigaste uppgift är ofta att bara lyssna, ibland att spegla konfidentens ord och att notera vad som inte sägs. Detta kan räcka för att situationen ska klarna för en vilsen eller pressad människa. Ofta bär vi ju svaren inom oss själva. Men själavårdaren kan också hjälpa sin konfident genom att fokusera på vissa nödvändiga frågeställningar. En del av dessa är helt naturliga och okontroversiella, andra kan vara obekväma och provocerande. I den kristna själavården är det ofrånkomligt att ställa individens situation i relation till bibelordet och innebörden av kristen efterföljelse. Med tanke på att det förekommer olika tolkningar av bibel och kristen tradition måste man emellertid vara klar över att ”själavård” kan utövas med olika målsättningar, inte minst i frågan om hur man som kristen ska förhålla sig till sin egen homosexuella läggning eller till andras homosexuella livsstil.

Den ene ”själavårdaren” vill ge sin konfident stöd i att våga ”komma ut” och pröva en homosexuell livsstil. Den andra vill utmana sin konfident att be om att bli ”botad” från sin sexuella avvikelse eller åtminstone att be om kraft till sexuell avhållsamhet och överväga celibatet som en tjänst inför Gud. De olika målsättningarna säger i och för sig inte något om själavården är ”bra” eller ”dålig”. Ibland är emellertid ett viktigt ideologiskt vägval gjort redan från början, vilket ger samtalen en bestämd målsättning. I sådana fall tror jag att det för undvikande av missvisande omdömen om själavårdens kvalitet, vore en fördel att hellre tala om vägledning och stöd än om själavård. All god andlig vägledning bör dock, enligt min mening, präglas av en terapeutiskt öppen hållning med stor respekt för konfidentens frihet och ansvar för sitt eget liv.

Checklista för enskild själavård

Jag vill avsluta detta kapitel genom att försöka formulera några viktiga frågeställningar som kan behöva belysas i den enskilda själavården. De är listade utan särskild logisk ordning, självklart också utan anspråk på fullständighet eller krav på att alla bör aktualiseras i alla själavårdsrelationer. Men de kan finnas med i själavårdarens ”verktygslåda” på samma sätt som Sinnesrobönens ord kan ljuda i hans/hennes inre som en ständig grundton.

• Hur central är egentligen den presenterade (sexuella) problematiken i relation till andra områden i konfidentens liv? Det är svårt att renodla en faktor i en människas mångfacetterade liv. Att fokusera alltför mycket på en sak kan leda till att man missar annat som kanske är minst lika viktigt att komma till klarhet med. Så vilka andra omständigheter kan vara viktigt att fråga efter? Det måste t. ex. vara rimligt att tänka sig att en person kan välja att leva i celibat av andra skäl än att man upptäckt att man har en homosexuell läggning som man känner sig hindrad att leva ut. Och vad spelar det för roll om människor som valt att tjäna Gud som ordensbröder och ordenssystrar är homosexuella eller heterosexuella?
• Är svårigheterna överraskande eller alldeles ”rimliga”? Aposteln Petrus kommenterar den frågan i sitt första brev där han konstaterar att ”eldprov” inte bör komma som en överraskning för de kristna, ”som om det vore något oväntat som hände er”. (1 Petr 4:12) Ofta handlar svårigheterna om relationer till andra människor. Ingen människa är en ö, och när tabugränser överträds i ett mänsklig gemenskap leder det för det mesta till svå Så hur ser det sociala sammanhanget ut?
• Vad rår man själv för och vad kan man själv inte hjälpa? Vad är oskyldigt lidande och vad är självförvållade svårigheter? Att våga reflektera över ”skuldfördelningen” är viktigt om man ska finna en hållbar grund för sina fortsatta relationer. Även om en människa inte kan rå för att hon känner på det ena eller andra sättet i en viss situation, är hon ansvarig för sitt liv och sina handlingar. Förföljelse och prövning i en kristen människas liv kan inte automatiskt tas som tecken vare sig på att man kommit bort från Guds vilja eller att man är ”på rätt väg”. Ibland får man faktiskt skylla sig själv, när man, som aposteln Petrus fortsätter, lider ”som mördare eller tjuv eller därför att man gör något annat ont eller blandar sig i andras angelägenheter”. ”Men”, säger han, ”lider (man) som kristen ska (man) inte skämmas utan förhärliga Gud just som kristen.” (v.16) Kanske kan några själavårdande samtal medverka till att man kommer till större klarhet om vad som är vad. Erfarenheten visar att en rimlig skuldfördelning på flera parter kan leda till en delad sorg över en situation som är svår för flera inblandade personer – i lyckliga fall också till försoning.
• Det mesta i livet har ett pris. Därför är det rimligt att ställa frågan: Vad får din ”livslösning” kosta? Människor i alla tider som ”följt sitt hjärta” och gått emot konventionella värderingar har fått lära sig att ”livslösningen” haft ett pris, ofta i form av ensamhet och oförståelse från omgivningen. I det kristna livet ingår det emellertid som en självklar varning att man kan vinna hela världen men förlora sin själ. Den kristna historien har också mycket att berättar om människor, t.ex. Martin Luther, som riskerat sitt liv för att följa sitt hjärta. Inte så få har till och med fått offra sina liv, t.ex. Martin Luther King Jr. Martyrhistorier pågår också i vår egen tid och i vårt eget land, i några fall i offentlighetens ljus men oftare i det tysta. Åtskilliga har fått plikta med sitt liv inte bara för sin övertygelse och sina handlingar utan också för sin etniska tillhörighet och sexuella läggning. Ett tragiskt faktum i vårt speciella sammanhang är att så många homosexuella har förföljts och likviderats under historiens gå.
• Vad ger en människa rätt att få som hon vill – och när måste hon ödmjukt underordna sig, hoppas och be? Hur är det till exempel om en person ”bryter” med sina föräldrar, sin partner eller sina vänner genom ett svek eller genom att ”såra” dem på något djupgående sätt? Har den personen i så fall rätt att välkomnas hem till dem i fortsättningen? Även i en kristen församling kan sådana situationer uppträda. Vilken rätt har en enskild medlem i relation till en församling vars normer man inte respekterar eller vars tro man uppenbarligen inte längre delar? Vem har rätt till ”tolkningsföreträde” i en konflikt?
• Är det något som är särskilt bråttom? Vad eller vem är det som inte kan vänta? Panikartade och förhastade beslut beror ofta på att en person är offer för påtryckningar från andra. Då är det särskilt angeläget att våga stanna tillräckligt länge i samtalsrummet för att få tillräckligt rådrum och för att hinna uppleva den sinnesro man bett om inför ett svårt och viktigt beslut.
• Vad är skillnaden mellan (sexuella) impulser och handlingar, läggning och livsstil, frestelser och synd? Själavårdsoch terapirummet är ett gyllene tillfälle att utforska denna skillnad. Där kan man nämligen i ord ge fritt uttryck för impulser och fantasier utan att behöva eller kunna förverkliga dem i handling. På så sätt kan de mista något av sin laddning och konfidenten blir mindre offer för sina impulser. Självkontroll och självkänsla ökar när man med själavårdarens hjälp lär sig ”räkna till tio”.
• Vad skulle du säga om du tvingades välja eller ge besked nu omedelbart? Är det rent utav möjligt att ta preliminär och provisorisk ställning genom att försöka formulera den osäkerhet man faktiskt känner? Kanske en ”vilsen position” kommer sanningen närmast och blir till hjälp för flera som också våndas och skäms över sin obeslutsamhet och hemlöshet?
• Är det möjligt att man har blivit förledd eller lurad eller att man själv har misstagit sig? Om inte, hur är det möjligt för någon att vara så säker? Är det inte mera både ”rimligt” och ”kristet” att tänka som Ylva Eggehorn i psalmtext (Psalmer i 90-talet nr 900) ”Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till, men tilliten som Kristus vunnit åt oss är större än all makt och ondska vill”.

Observera att jag undviker ”varför-frågorna” i den här checklistan, eftersom de ofta tvingar till försvar och motverkar ett öppet samtal. Bättre är det att fråga när, var och hur? Själavårdssamtalet bör som regel också undvika läromässiga frågorna. Bibelstudium är viktigt, men allt har sin tid, och lärodiskussioner är oftast fruktlösa när vi kommer in i den enskilda själavårdens sammanhang.

Passionshistoria med öppet slut

Varför ska kärleken, det finaste i människolivet, behöva vara ett så stort problem? Många har suckat över att debatten om homosexualiteten alltför ofta har missat det viktigaste, nämligen att det handlar om kärlek, något gott som vi inte kan få för mycket av i en värld där det finns mer än nog av hat och konflikter. Å andra sidan är det naivt att reagera som om kärlekens komplikationer skulle komma som en fullständig överraskning. Ordet passion betyder ju både lidelse och lidande och mänsklighetens historia är fylld med berättelser om svår, olycklig och förbjuden kärlek. Och ändå: ”Stark som döden är kärleken…mäktiga vatten kan inte släcka den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?” (Höga Visan 8:6-7) Kärlekslivets ljuvlighet och smärta är antagligen världslitteraturens mest genomgående tema, väl sammanfattat av den svenska poeten Wilhelm Ekelöf:

Att lida är svårt
Att lida utan att älska är svårt
Att älska utan att lida är icke möjligt
Att älska är svårt.

Mellan Edens lustgård och Himlens härlighet

Ur bibliskt perspektiv är det tydligt att mänsklighetens historia utspelar sig mellan Edens lustgård och det himmelska Jerusalem. Mellan det förlorade paradiset och det himmelska gästabudet lever också den kristna församlingen sin egen passionshistoria. Den har skildrats i en mängd bilder: som en Noas ark på kaosvattnet, som en oas i tidens öken, en himmelrikets koloni, en syskonskara i främlingsland, ett folk på vandring. Genom alla dessa bilder går ett gemensamt stråk av provisorium och ofärdighet. Församlingen är inte något skydd mot det svåra i livet. Vi lever i tro och inte i åskådning. Påminnelserna om denna jordiska begränsning och mänskliga ofärdighet är alltför många för att vi ska kunna glömma att vi inte är ”hemma” än.

Om olika kyrkoordningar enligt kristet sätt att se är provisoriska konstruktioner, måste det då inte gälla om olika samlevnadsformer. Inte är det ur kristet perspektiv ”hela världen” om man är gift eller ogift, singel eller sambo, förälder eller barnlös! Det kristna livet kan gestaltas på så många olika sätt. I varje fall är samlevnadsformen inte någon salighetsfråga eftersom saligheten står och faller med tron på Jesus Kristus. Mot den bakgrunden kan man fråga sig om inte det ena samlevnadsprovisoriet duger lika bra som det andra som bas för ett kristet liv och för kristen tjänst, i varje fall så länge människor tar ansvar för sina handlingar och inte skadar någon annan. Därmed inte sagt att Bibelns skildringar och värderingar av olika mänskliga samlevnadsformer skulle sakna giltighet, snarare att samlevnadsundervisning inte är ett så dominerande tema i Jesu förkunnelse eller Bibeln i övrigt.

Någonstans går gränsen

Många sluter gärna upp kring idealet att vara förstående och öppen i relation till andra människor. Ofta är emellertid det idealet lättare att leva upp till när det gäller anonyma människor som har ganska litet med våra egna liv att göra. När problemen kommer nära och får konsekvenser för oss själva blir allt ofta mera komplicerat. Ibland blir vi mindre dogmatiska och fördömande när olika livsproblem drabbar våra närmaste. Andra gånger är det lättare att vara fördomsfri och generös på långt håll. Hur vi reagerar när det verkligen gäller vet vi antagligen inte i förväg. Någonstans kommer dock de flesta av oss sannolikt att dra gränsen mellan vad vi kan acceptera som rätt och möjligt och vad vi tvingas konstatera att vi inte ”tål” och inte kan tänka oss att ställa upp på.

För egen del har jag i detta kapitel antytt en sådan gräns när det gäller den homosexuella kärleken, nämligen mellan förbön för och välsignelse av homosexuellt partnerskap. Det är ett sätt att uttrycka en övertygelse i själva ”sakfrågan”, nämligen att homosexualitet utifrån min egen bibeltolkning är en oönskad avvikelse och inte en ”normalvariant” av mänsklig sexualitet. Följaktligen har jag svårt att tänka mig att medverka i en vigselliknande offentlig kyrklig välsignelseakt för homosexuella eller lesbiska par, vilken ofrånkomligen får karaktär av ”godkännande”.

Å andra sidan – en annan övertygelse som är minst lika stark – menar jag att alla mänskliga relationer ända sedan Adam och Eva drevs ut från paradiset är ”avvikelser” på ett eller annat sätt. Inget mänskligt undgår syndens smitta och sällan visar sig syndens makt så stark som just i mänskliga relationer, inte minst när det är fråga om kärlek, samlevnad och fred. Ingen individ, inget ”äkta” par och ingen kristen församlingsgemenskap kan godkännas och premieras som något fullkomligt eller felfritt. Allt mänskligt har sina ”skavanker”. I alla relationer döljer sig risker för själviskhet och svek. Därför har jag markerat att jag helst vill se även den ”normala” heterosexuella vigseln främst under förbönens förtecken. (I linje därmed instämmer jag med dem som menar att trossamfunden borde avhända sig den juridiska vigselrätten till förmån för en borgerlig registrering av alla äktenskap och partnerskap.)

Ett exempel på gränsdragning förekommer är de ”pastorala råd om förbön för dem som ingått registrerat partnerskap” som Svenska kyrkans biskopar enades om vid biskopsmötet 1999.[6] I dessa råd betonas att präst inte ska medverka vid själva registreringen och att det tydligt ska ”framgå att det inte är fråga om en officiell akt utan om enskild förbön, även när anhöriga bereds tillfälle att närvara.” Där sägs också att varje präst ska bedöma om hon eller han vill medverka när önskemål framförs om förbön sedan registrerat partnerskap har ingåtts. Om en präst själv inte kan eller vill medverka bör kontakt förmedlas med annan präst. Förbönen genomförs som en del av den församlingsvårdande verksamheten. Följande förbön föreslås:

”Gud, du ger oss livet med längtan efter helhet och kärlek.
Vi ber för NN och NN, som valt att dela livet med varandra. Vi ber att de skall få kraft att leva i förtroende och ömsesidig respekt. Hjälp dem att förverkliga sin gemenskap till stöd för varandra och i öppenhet mot andra människor. Var med dem i framgång och lycka, sorg och motgång. Hjälp dem att ständigt på nytt ta emot glädje och kärlek ur din hand…”

Avslutningsvis noteras att vid förbönen även kan förekomma textläsning, t.ex. Jak 1:17 och Fil 2:1-5. Den kan även avslutas med Herrens bön och välsignelsen eller annan fridsönskan.

På många sätt måste denna akt sägas vara ”vigselliknande”. Någon äktenskapsförklaring förekommer dock inte och det är värt att notera att ordet välsignelse inte används som beteckning på akten utan förbön. Frågan är förstås hur akten uppfattas i praktiken! Blir det inte en strid om petitesser? Och ändå är det en gränsdragning. Någonstans går en gräns mellan äktenskap och partnerskap. Och ännu framhålls att varje präst själv ska bedöma om han eller hon vill medverka. Gränsdragningen blir således en fråga om prästernas övertygelse och samvete.

Men också när gränsen mellan möjligt och omöjligt, rätt och fel, är definierad i teorin återstår känslans krock med regler och dogmer. Sällan har jag hört det uttryckas så klart som av en ”baptistmormor”, sedan gammalt övertygad om det obibliska i att döpa späda barn, som efter viss tvekan följt med till kyrkan när det nyfödda barnbarnet skulle döpas. Djupt gripen av den kyrkliga handlingen, av livets under och stundens allvar och med tårar i ögonen utbrast hon: ”Hur kan det kännas så bra när det är så fel?”

Frågan är om det blir känslor eller dogmer som kommer att bestämma utvecklingen under de kommande åren.

Bön på vägen

I den kristna gemenskapen finns det många sådana krockar och kompromisser mellan känsla och förnuft, mellan teori och praktik, mellan tro och handling och mellan ideal och verklighet. I en situation där den fullständiga kristna enheten är ett önsketänkande snarare än en realiserad verklighet, kan emellertid önsketänkandet bli till en gemensam bön. Tillsammans får vi som kristna bekänna att vi ännu är på väg och att vi gång på gång misslyckas att gestalta Guds obegränsade kärlek. Men tillsammans får vi också uttrycka vår längtan efter de överordnade andliga värden – eller de ännu djupare sanningar – som kan förena oss på djupet. Medan vi så ber och väntar får vi i all ofullkomlighet vandra tillsammans och betjäna varandra i kärlek.

Någon garanti för att det goda samtalet, det som nu eftersträvas i många församlingar i frågorna om homosexualiteten, automatiskt skulle leda till större enighet i sakfrågorna finns dessvärre inte. Resultatet kanske tvärtom blir en uppriktig sorg över vår ”ofärdighet”, över de ofrånkomliga konflikterna bland oss kristna och över det lidande som drabbar många enskilda på grund av dessa konflikter. Att försöka nå en snabb konsensus ”för husfridens skull” är en förrädisk väg. Den leder för det mesta till kortlivad pseudogemenskap eller till sammanbrott, varefter många sannolikt instämmer i det tidigare citerade vittnesbördet: ”En gång var vi helt överens – men det berodde på ett missförstånd.”

Varför hoppas på församlingen?

Det finns naturligtvis en annan – enklare ? – lösning, nämligen att ge upp förväntan på att den kristna församlingen ska kunna erbjuda ett hem för den hemlösa kärleken. Det verkar tyvärr inte vara någon ovanlig utväg ur dilemmat. Den leder till att livsfrågorna privatiseras, i en del fall till att man lägger ner sin energi på att arbeta med homosexfrågorna ur ett samhälleligt och politiskt perspektiv, en nog så viktig uppgift. Inte för att det skulle vara en konfliktfri väg, men man slipper åtminstone att bli upprörd över allt som kyrkan säger och gör.

Konfliktfritt är det för övrigt sällan att leva i något hem. Alla sammanhang har sina brister, även om man arbetar på att förbättra sina svåra familjerelationer. Men vad är alternativet till att finna ett hem för kärleken? Månne att stanna ”utomhus” eller ta sin tillflykt till samhällets öppna ”torg” där man antagligen får ha sin kärlek i fred för andras tyckanden, men där kanske ingen bryr sig över huvud taget och där ingen känner ens namn. Skulle det räcka som svar på längtan efter ett sammanhang? Vi vet att det finns människor som svarar ja på den frågan, i varje fall att det finns många som hellre söker en plats för sina liv i den öppna och anonyma hemlösheten än väljer en trygghet som skulle beskära deras personliga frihet.

Andra väljer att söka sig till – och stanna i – den kristna församlingens komplicerade gemenskap. Till dem kommer ännu en hälsning från aposteln Petrus:

Nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra så att ni kan be. Framförallt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. (1 Petr 4:7-11)

Och slutligen en bön för oss som på olika sätt är anförtrodda själavårdande uppdrag i församlingen. Att ta emot människors förtroenden är ibland att ha deras liv i sina händer. Vem vill väl egentligen döma eller kasta sten? Ingen av oss är ju utan synd. Ändå undkommer vi inte ansvaret att ibland ge omdömen, fatta svåra beslut, ta ställning i frågor där vi inte kan få stöd av alla och där enskilda människor kan komma i kläm. Desto viktigare att stanna upp i bön innan vi vare sig friar eller fäller.

Du, Gud, som känner oss alla,
Lär oss finna vägar till varandra.
Ge kärlek och mod i situationer där vi måste välja sida
och där vi inte räcker till.
Skydda oss, Gud, mot förlamning och splittring i vårt inre. Ge oss nåd att kunna handla, inte av rädsla utan i kärlek, och hjälp oss att ta ansvar för konsekvenserna.
Led oss alla till helhet och bevara oss i trons liv.
Du som är källan till kärlek och fred –
låt vårt liv med dig bli till glädje och frälsning också för dem som står oss nära.

(Ur växelbönen nr 961 i Psalmer och Sånger, reviderad av förf.)

Larsåke W Persson

 

[1] Under de mer än sju år som gått sedan 2001, när detta kapitel skrevs, har mycket hänt och sagts när det gäller kyrkornas förhållningssätt till homosexualitet. Förändringar har också ägt rum i samhällets lagstiftning. Min principiella inställning till frågorna, som jag ger uttryck för i detta kapitel, är dock oförändrad och texten från Den hemlösa sexualiteten återges därför i ursprungligt skick – dock något kortad och språkligt bearbetad.

[2] Avser förhållanden som rådde 2001.

[3] Identitetsproblematiken är särskilt påtaglig under tonårstiden när många ungdomar kastas mellan självsäkra påståenden och total osäkerhet om vem man är och vem man skall bli. I sin bok Tampas med tonåringar, (NoK 1995) understryker därför läkaren Björn Wrangsjö hur viktigt det är att man inte tar ett ”utgångsbud” för ett ”slutbud”. Omgivningens reaktion på beteende, klädsel och åsikter är nämligen av så fundamental betydelse. Vad ”jag” är beror på vad andra behandlar mig som. (s 46 ff). Detta gruppberoende dröjer kvar hos åtskilliga av oss långt upp i åldrarna.

[4] Dessa och följande citat anspelar på den ”Bön för Guds hus” som återfinns på sid 23 i denna bok – och som ursprungligen fanns med som inledning på detta kapitel i Den hemlösa sexualiteten.

[5] Dessa gruppdynamiska ”mekanismer” skildras av psykoanalytikern Tomas Böhm i hans böcker: Inte som vi! Psykologiska aspekter på främlingsfientlighet och rasism (Natur och Kultur 1993) och Att ha rätt; om övertygelse, tolerans och fundamentalism (Natur och Kultur 1998) Båda böckerna innehåller mycket som har relevans för mötet mellan den heterooch homosexuella kulturen.

[6] Sedan 1999 har mycket hänt inom Svenska kyrkan på detta område. Jag låter denna text stå kvar som ett vittnesbörd om den då aktuella situationen. Uppgifterna är hämtade ur ett brev från biskop Christina Odeberg till prästerna i Lunds stift i oktober 1999.