Nåd och sanning

I kyrkans möte med homo-, bi- och transsexuella

 

På ett sätt kan det ju låta konstigt med ett dokument om hur vi som kyrka ska agera i mötet med homo-, bi- och transsexuella. Alla människor ska naturligtvis mötas med kärlek och respekt, oavsett sexuell läggning! Samtidigt är det väl känt att det i många fall har uppstått krockar just i kyrkans möte med individer som identifierar sig som hbtq. I vissa fall av teologiska skäl, andra gånger av kommunikativa skäl och ytterligare andra av psykosociala skäl – och inte sällan i en kombination av dessa tre. I detta dokument har vi därför velat sammanställa några tankar och erfarenheter som vi tror kan vara till glädje runtom i Sveriges kristenhet. Vi betraktar det inte som något facit, utan som ett inspirationsmaterial för – förhoppningsvis – goda möten.

Några grunder

De tankar vi delar i detta dokument utgår från övertygelsen att alla människor är syndare och har del i den fallna skapelsens villkor. Med aposteln Paulus ord: ”Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning” (Rom 8:22–23).

Denna brustenhet gäller även vår sexualitet. I den mån som vår orientering avviker från den heterosexuella uppfattar vi följaktligen detta som ett avsteg från Guds ursprungliga plan. Men i anslutning till detta vill vi också slå fast att vi betraktar varje människas sexualitet som påverkad av syndafallet. Ingen människa är helt och hållet hel – vare sig i sin sexualitet eller i sin identitet.

Därmed är också sagt att vi inte i onödan vill peka ut de människor som är hbtq – de är inte mer syndare än någon annan. Inte heller vill vi stämpla den läggning som dessa individer ger uttryck för som synd. Vad vi däremot tror kan vara synd är vårt sätt att leva ut vår sexualitet. Sexuellt samliv mellan två eller flera personer utanför ett monogamt olikkönat äktenskap är enligt vår uppfattning detsamma som otukt. Och otukt är synd oavsett om det utövas av heterosexuella eller människor som identifierar sig som hbtq.

För att vara tydlig: Homosexualitet är inte synd. Däremot tror vi att samkönat sex, tillsammans med ett stort antal andra sexuella handlingar, är synd. Som människor är vi inte skapade för att ha sex med någon av samma kön.

Vad blir då vårt grundläggande råd till den människa som identifierar sig själv som hbtq, och som inte ser som ett alternativ att gifta sig med någon av motsatt kön? I vissa kristna kretsar har det varit vanligt att i dessa situationer föreslå bön om helande. Vi menar dock att detta är en ohållbar väg – i alla fall som huvudstrategi. Självklart kan Gud göra precis vad han vill, men erfarenheten från kyrkans helandetjänst i allmänhet och betjänande av homosexuella i synnerhet tyder på att ”helande” i fråga om vår sexuella läggning är något ganska ovanligt. Dessutom har det en anmärkningsvärt hög återfallsfrekvens. Utan att stänga dörren för detta scenario vill vi därför avråda från att se bön om helande som någon central del av kyrkans sätt att tänka kring och möta homo-, bi- och transsexuella.

Återstår då sexuell avhållsamhet. Detta är ju inget som vi som ledare har rätt att kräva av någon annan. Däremot är det något som vi kan anbefalla, och då både utifrån Guds ord och utifrån den kristna kyrkans själavårdstradition. Det är även något vi kan förvänta oss av människor som vill engageras sig i våra kristna församlingar.

Men hur gör vi då med dem som – av inre drivkraft eller inspirerad av tidsandan – betraktar sin sexuella identitet som så central att den faktiskt måste levas ut i form av en eller flera sexuella relation(er)?

Eller med dem som tidigare i sitt liv har gift sig och/eller skaffat barn tillsammans med någon av samma kön, och som nu inte kan göra det gjorda ogjort?

Eller med dem som på grund av Bibelns undervisning har valt celibatets väg, men som kämpar och kanske även faller?

Det är med tanke på dessa grupper som det här dokumentet är skrivet.

Några negativa erfarenheter

Allra först några ord om hur vi inte ska göra. Tyvärr är det ju så att det finns alltför många negativa erfarenheter när det gäller detta.

En av de vanligaste erfarenheterna handlar om tystnad. Detta är absolut inte något unikt för de frågor som kan sägas höra hemma under hbtq-paraplyet. Generellt är vi ju ganska ovana vid – för att nu inte säga obekväma med – att tala om sex och sexualitet i kyrkan. I motsats till den populära bilden är det ett förhållandevis ovanligt predikotema, och i mötet med det okända är det ofta tystnaden som blir det bestående intrycket. Här måste våra församlingar bättra sig!

En annan erfarenhet, som förstås är ännu mer olycklig, är det hårda eller onyanserade avståndstagandet. Som kristna är det nödvändigt att vi gör vårt yttersta för att i dessa situationer kunna skilja mellan sak och person. Även om jag inte delar en människas teologi eller vägval i livet har jag en skyldighet att möta honom eller henne med respekt. Från vissa evangelikala kretsar kommer rapporter om att barn som kommer ut som homosexuella portas från sitt hem av sina föräldrar. Sådant borde över huvud taget inte få förekomma!

Ytterligare en erfarenhet kan vara att när dessa frågor trots allt tas upp, så sker det med ett närmast självklart vi-och-dom-perspektiv. ”Vi” står då för dem som inte är hbtq. Men med tanke på hur många som berörs av denna fråga måste vi rimligen tala i vi-form även när det gäller detta. Människor som identifierar sig som hbtq finns också i våra församlingar! Och, kan man tillägga: om de inte gör det, är det på många sätt ett dåligt tecken.

Tio punkter från Spiritual Friendship

Hur ska vi då bemöta dessa individer? Det finns självklart inte något enkelt facit till en sådan fråga, men både för enkelhets och trovärdighets skull lämnar vi över ordet till den amerikanske teologen Wesley Hill. Hill är själv homosexuell och har till följd av detta valt att leva i sexuell avhållsamhet. Han är en av initiativtagarna till bloggen spiritualfriendship.org, som är tänkt att fungera som stöd för kristna singlar som vill leva ett liv i såväl helighet som gemenskap.

I ett tvådelat blogginlägg[1] ger Wesley Hill följande tio punkter om vad som kännetecknar ”den typ av kristen tjänst som bäst har hjälpt mig att navigera i livet som homosexuell, sexuellt avhållsam kristen”. Dessa punkter är:

1. Underskatta inte de små gesterna.

Ett kort omnämnande av att det finns människor med olika sexuell läggning i vår gemenskap kan vara tillräckligt för att visa: vi vet att du finns, och vi bryr oss.

2. Spekulera inte i orsakerna till en individs sexuella läggning.

Möt varje homosexuell som en individ, med en unik story. Attityden ”one size fits all” kan upplevas som kränkande.

3. Erkänn att sexualiteten påverkar hela livet, både för hetero- och homosexuella.

Reducera inte homosexuellas sexualitet till något mindre än den är. Men å andra sidan:

4. Var klar över att sexualiten inte förtjänar att definiera en persons hela identitet.

Att vara homosexuell innebär inte att man måste gå in i hela det ”manus” som hbtq-rörelsen vill skriva för ens liv.

5. Ta risken att tala om homosexualitet.

Även om det alltid väcker känslor att lyfta dessa frågor, är det ännu farligare att aldrig göra det, eftersom man då osynliggör denna grupp i befolkningen.

6. Våga gå i ärlig och sanningssökande närkamp med Skriften.

Argumentet att homosexualitet är ”onaturligt” eller till och med ”äckligt” duger inte för den som inte upplever det på detta sätt. Bara en seriös argumentation utifrån Bibeln har något att tillföra där.

7. Erkänn och försök sätta dig in i den smärta, den ensamhet och de frestelser som ligger i att ofrivilligt leva som singel i en sexfixerad tid.

Käcka utrop om att ”det är inte så lätt att vara gift heller” är sällan till hjälp. Försök i stället att vara ett aktivt stöd i en komplicerad livssituation.

8. Försök att tänka dig och skapa mötesplatser där singlar kan bygga starka och goda vänskapsband, utan att målet behöver vara att finna en framtida partner.

Hjälp dem som är kallade till avhållsamhet/celibat att tänka visionärt om sin framtid: vilket liv och vilka relationer är jag kallad till?

9. Ta vara på det bidrag som kan komma kyrkan till del genom homo- och bisexuella som vill leva i trohet mot Skriften.

Fokus får inte bli för mycket på hur vi kan betjäna dem som identifierar sig som hbtq – de kan också betjäna oss!

10. Fokusera inte för mycket på ”gay ministry”: bygg församling, predika evangeliet och tala om lärjungaskapets pris.

När korset får vara i centrum, och när lidande och försakelse presenteras som en naturlig del av varje kristens liv, kan även homosexuella känna sig inkluderade och betjänade av vad som sägs.

Medlemskap och ledarskap

En särskild typ av utmaning infinner sig i frågor som har med medlemskap och ledarskap i församlingen att göra. Vilka principer ska vi hålla fast vid när det gäller vem som kan bli medlem? Ska vi ha samma, eller striktare, principer för vilka som kan bli ledare?

Olika församlingar ger olika svar på dessa frågor. Skälen för detta kan i lika hög grad vara kulturella som teologiska, och dessutom kopplade till den specifika församlings- eller ledarskapssyn som gäller för sammanhanget i fråga. Därmed är det också svårt att formulera några generella principer. Men några saker att tänka på kan ändå vara dessa:

• Var så konsekvent som möjligt. Om ni har tydliga principer i fråga om samkönade relationer, men svävar på målet i andra frågor som har med äktenskap och sexualitet att göra, finns det en risk att ert agerande tolkas som ett uttryck för homofobi snarare än för bibeltro. Eller att ni anser att ni kan vara striktare kring det som berör några få än kring det som berör majoriteten – vilket bara bekräftar att man som homosexuell är att betrakta som dubbelt utsatt inom kyrkans väggar. Generellt bör vi ju också betona att vårt sätt att hantera vår sexualitet hänger ihop med det kristna lärjungaskapet i stort – det är alltså inte något isolerat område, och det berör precis alla kristna.
• Skilj på läggning och synd. En människa som i trohet mot Guds ord har valt celibatets väg måste ha möjlighet att få vilken position som helst i församlingen. Dock kan det finnas ett särskilt behov av att ha öppna kort angående detta i relation till församlingen i stort – annars kan det skapa otrygghet hos dem som inte har haft insyn i rekryteringsprocessen.
• Det är fullt möjligt att ha olika principer för ledarskap och medlemskap. Inte minst pastoralbrevens undervisning ger stöd för denna tanke (se särskilt 1 Tim 3:1–14; 4:12; 2 Tim 2:19–22; Tit 1:5–9). Och Jesu bror Jakob skriver: ”Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom” (Jak 3:1). Guds ords sanning är dock densamma för alla kristna. Hela församlingen bör därför uppmuntras att vandra på samma väg som sina ledare i fråga om helgelse och lydnad.
• Saker som inte går att göra ogjorda kan i vissa fall få livslånga konsekvenser, men får fördenskull inte utesluta en individ från församlingsgemenskapen i stort. Hur gör vi till exempel med det lesbiska paret med adopterade barn, som blir kristna och vill bli en del av vår gemenskap? Eller ännu svårare: hur gör vi med det lesbiska paret, där bara den ena parten blir kristen? Kan vi begära att de framöver lever sexuellt avhållsamt? Kanske. Kan vi begära att de skiljer sig? Knappast – och särskilt inte om de har gemensamma barn. En möjlighet kan här vara att hämta inspiration från våra kristna syskon i syd, som i liknande situationer – men där i fråga om polygamister – har valt att välkomna de nyomvända i församlingens gemenskap, men där man samtidigt har sagt att man inte får inneha något offentligt ledaruppdrag. Det senare för att inte låta människor som lever i uppenbar strid mot Bibelns lära fungera som förebilder för nästa generation kristna.

***

Varje människa är älskad av Gud, och förtjänar därmed också den kristna församlingens respekt. Vi förtjänar alla att mötas med både nåd och sanning. I frågor som har med vår sexualitet och våra nära relationer att göra kan detta vara en särskild utmaning. I detta dokument har vi därför velat formulera några grundläggande tankar angående detta. För den som vill gå vidare med frågorna finns ett växande antal boktitlar på engelska att botanisera bland. Några förslag skulle kunna vara The Complete Christian Guide to Understanding Homosexuality och When Homosexuality Hits Home av Joe Dallas, Compassion without Compromise av Adam T Barr och Ron Citlau, samt Is God anti-gay? av Sam Allberry.

Svenska Evangeliska Alliansen

 

[1] Ministry That Helps (Part 1) och Ministry That Helps (Part 2), publicerade på spiritualfriendship.org 160711 och 160712.